Subjektivationen Foucaults ämne. Del 1

Det finns en indelning i Foucaults undersökningar som avspeglas redan i kursens rubriker: Vetande, Makt, Subjektivation individualisering på svenska, eller mer metodologiskt: Arkeologi, Genealogi, studier av självteknike/Subjektivation.

Den härstammar bland annat från Deleuze Foucaultbok och är en praktisk pedagogisk ram som inrangerar Foucault i en tredelning som inte gör hel rättvisa till hans projekt. Jag vill ersätta denna tredelning med
Subjektivation som Vetande, Makt, Etik.

Min tes är att i denna tredelning löper subjektets status som en röd råd i alla hans undersökningar 1. Etik blir inte särskilt som något som sysslar med subjektet utan även hans 1960-talsverk som Naissance de la clinique, Les mots et les choses etc blir i hög grad tolkade som hur subjekt konstitueras i vetenskapliga diskurser. Här blir dock den första perioden Vetandes subjektivation inte behandlad i någon hög grad, utan tonvikten ligger på de två senare perioderna.

Vetandets subjekt och arkeologi

Människan såsom "un étrange doublet empirico -transcendental" är både objekt och subjekt i Les mots et les choses och Archeologie du savoir. Hennes inre visas upp som en rymd, en plats för diskursens utsagor, där ett mummel hörs, som av ett "Det ges språk". Är detta en kritik av subjektet i strukturalistisk sedvana eller är det en slags vetenskapsteoretisk hållning?

Foucaults kritik av humanismen och den antropologiska slummern var inriktad förstås på människan som diskursivt objekt, men fokus i de tre dubbleringarna förutom den ovannämnda le cogito- le impensé, le recul - le retour de l’origine är inte epistemologiskt utan subjektcenterat.

Hans projekt var att visa hur "människan" kan komma bort från "Människan" till skillnad från Kants, vars tematik hans visserligen övertar men som vill visa att begreppet Människa en gång för alla är givet i och med att förnuftets gränser stakats ut i den första Kritiken av förnuftet självt. Frågan om subjektets status är inte bara en arkeologisk fråga utan även politisk. För Kant var den intellektuella hedern parad med ett moraliskt krav på lydnad inför den preussiska lagen, något som Foucault kritiserar som ett "kontrakt mellan rationell despotism och fritt förnuft" 2.

Hans kritiska analys av moderniteten handlar om vilka gränser humanismen sätter för Människan och vilket pris människor får betala för det. Enligt honom har vi ännu inte nått den myndighet Kant talade om just på grund av att sådana som Kant redan stakat ut gränserna för rationella upplysta medborgare. En konsekvens av upplysningen och Kant var att man ställde frågan om Människan och den bör ej ställas alls menar Foucault. Moderniteten ska istället granskas utan att man utgår från några antropocentriska begrepp eller lagar. Detta leder till den andra perioden om makten.

Subjekt, genealogi och makt

Makten som utspridd effekt utan center är en analys som Foucault lanserar under 1970-talet fram för allt i Surveiller et punir från 1975. Flera praktiker i arkitektur, fängelsevård, moralfilosofi, straffrätt och institutionalisering under 1800-talet blir i Foucaults ögon sammanförda men oberoende av varandra till ett slags dispositif, begreppsram, som han kallar disciplinering. Denna makt formar subjekt på ett annat sätt än tidigare.
Under medeltiden och den politiskt moderna tiden från Machiavelli, Hobbes och framåt var undersåtar underställda en suverän vars makt inte skilde sig från de metoder han utövade i sitt hem, sitt gods och så vidare. Samma praktiker kunde appliceras överallt och Familjen och Hushållet, oikos, bildar modell för styrandet men är inte dess objekt 3.

Men med en ny humanistisk diskurs och med vetenskapliggörandet av maktutövning och ekonomi i form av de nya vetenskaperna politisk ekonomi, statistik, populationsstudier fördelas makten ut i statens i form av polisväsende, styrmekanismer specialdesignade för vissa ändamål barnafödande etc och staten blir "övervakande" "governmentalized" snarare än enväldig i sin absoluta transcendentala suveränitet.

Konsekvenserna för individer är att det upprättas ett nytt band mellan en övervakande instans som styr befolkningar skola, vårdinrättningar, fängelser, industrier, förvaltningar och en specifik individ. Fortplantning för staten och sex i äktenskapsbädden är ett exempel från Hegel. En slags triangulering skapas av de som har befolkningen ett nytt politiskt objekt och säkerhetsapparaten som instrument och politisk ekonomi som vetande.

Ett vetande samlas om befolkningens beteenden samlas för att bättre styra dem samtidigt som subjektivationen, det vill säga hur man blir ett subjekt, formas av en övervakande strategi som har normalisering i fokus. Att vara en individ är att att vara normal. Normal är man som förnuftsstyrd upplyst människa utan andra auktoriteter än de man själv kan erkänna. Förnuftet blir därför det som skiljer ut de normala för att med förnuftet visar man sig herre över sig själv. Dårar och passionslystna till exempel döms ut som patologiska för att de låter sig behärskas av utomstående krafter. Ett inre konstitueras där individen upprättar ett fritt rike utan Gud och utan honom blir normaliseringen än viktigare. Till den hör disciplinens olika metoder att forma betingelser, rumsliga och kroppsliga:
"Disciplinen frambringar sålunda kroppar som är undergivna och övade, fogliga kroppar /.../ Disciplinen börjar med att fördela individerna i rummet /.../ Disciplinen framställer individer; den är den specifika tekniken för en maktutövning där individerna på samma gång är föremål och verktyg" 4

Det är visserligen i Surveiller et punir man hittar de extrema formerna av denna normalisering, som till exempel Panoptikon - modellen, tidscheman från klostren, det oavbrutna disciplinerings-arbetet 5 och så vidare men än mer penetrerande analyser finns Volonté de savoir och i andra texter som mer koncenterar sig på liberalismen som individualismens överideologi.

"Human sciences and modern government mutually constitute each other in nexuses of power/knowledge, which Foucault labels variously discipline, normalization, bio-politics, governement, police and pastorialism" skriver Jon Simmons. 6

Det viktiga är att få fatt i den självbild av Människan som Foucault vill problematisera. Denna Människa med stort M är alltså Rousseaus ädle vilde, Kants samvete, rationelle Åklagare, Hegels absoluta Ande som ren subjektivitet, som en själ, ett inre skapat av lika delar tysk romantik, fransk innerlighet och brittisk moralfilosofi - fast som under 1900-talet analyserat utifrån krav från en industriell ekonomi, en dominant amerikansk livsstil som förutsätter normalisering, gärna uppstagad av ego-psykologin i USA och England som det stöd avvikare kunde få för att hitta sig själva.

Att vägra de former för subjekt som makten erbjuder är för Foucault att inse att normaliseringen bland annat innebär att subjekten formas av de subjektivationspraktiker institutioner och diskurser utgör. Till exempel förutsätter patologi det friska, straff de lydiga och så vidare. Därmed drabbar normaliseringen alla, inte bara de marginaliserade.

Men liksom vetandets diskurser har utsägelseobjekt och funktioner i en närmast automatisk subjektnetural logik har makten en produktion av ting, rymd, verklighet, sanningsmönster etc. 7 Subjekt produceras alltså av makten och vetandet kan man säga om det inte vore förenklat och vilseledande.

Hos Foucault finns alltid spänningar, non- essentiella relationer, som inte låser subjekt vid att enbart vara något slags makt- och diskurseffekter som flugor i spindelnät. Snarare är subjekt singulariteter av maktdiagram som under vissa bestämda perioder relaterar vissa yttre krafter till människan. Att vara människa är att ingå i ett kraftfält, ett fält av förmåga att affektera och bli affekterad. Ju mer förmåga att existera, desto mer människa. Dessutom är det yttre lierat med det motstånd som makten uppammar. Dessa motståndssingulariteter kommer först "i den meningen att maktrelationerna helt och fullt håller sig inom diagrammet, under det att motstånden med nödvändighet står i ett direkt förhållande till det yttre från vilket diagrammet tillhör" hävdar Deleuze. 8 Detta motstånd blir idag förstått som utgående från ett liv snarare än en människa. Kampen står om biomakten, rätten till liv snarare än rätten hos ett juridiskt subjekt. "När makten blir biomakt blir motståndet livets makt..." i en slags post-human/trans-human min term "vitalism" Deleuzes term lierad med livet självt i dess nya former och yttre krafter. 9

Att bli "subjektiverad" , det vill säga underställd som undersåte subject, sujét och samtidigt bestämd som subjekt utifrån subjektivations-praktiker, är också att ingå en relation med makten, där din kropp, ditt sinne, ditt själv, bildar kontaktpunkten mellan dominanstekniker och själv-skapande tekniker. Begreppet "government" är denna lokala punkt där ditt jag och makten förenas, där du produceras i en subjektgenealogi där makt, vetande och subjekttekniker samspelar för att skapa en självreglering av beteenden, "a conduct of conduct". Enligt Graham Burcell innebär detta begrepp och synsätt en uppluckring av banden mellan "subjektivering" och "underställande "subjection på engelska. 10

Sexuallivet är särskilt intressant som arena för självkontroll. Borgarklassen kunde särskilja sig från massan genom sin planerade barnalstring som i sin tur passade bra in i den nya befolkningsstatistiken och sexualhygienen. Hos Foucault blir sexualiteten också intressant genom att den mycket tidigt ansågs vara där subjektets "sanning" fanns och därmed är vi över till den tredje perioden, etiken.

Av Jan Sjunnesson 12 jul 2003 12:58