Ni undrar varför jag inte gråter

Natten skriker efter mina fötter. Tar tag.
Släpp. Släpp nu.
Jag springer på stjärnor och det ser så vackert ut
när det speglas i tårblanka ögon.
Men mina fötter bränner snart sönder.
Fast jag är nöjd. Sluta gnälla på mig.
Jag står här och säger ingenting.
Det är fel.
Jag står här och skriker ut min själ.
Det är fel.
Jag sitter och kryper ihop.
Det är mer fel än någonsin.
Jag fick inte gråta så jag blev glad.
Nu är jag glad. Och jag menar det,
och då undrar ni varför jag inte gråter.
Jag blir förbannad och vrålar mig hes, då undrar ni varför jag blev så arg.
Det är bara tankar säger ni, det är därför ni pratar.
Men när jag viskar så tyst, att jag inte alls är sådan som ni säger.
Då säger ni att vi inte ska prata mer om det nu.
Vi.
Vi som i Ni och Jag eller Vi som i Ni?
Jag förstår inte hur jag ska vara.
Hur ska man vara?
Jag vill så gärna vara någon. Någon som betyder något alls för någon.
Jag skulle jättegärna vilja sitta i någons knä.
Jag skulle jättegärna vilja vara en fjäril som fladdrar i någons hår.
Bara för att vara nära.
Jag vill krama månen däruppe bortom molnen.
Den ser så ensam ut.
Vi kan väl vara ensamma tillsammans?
Fast jag är inte ensam, jag är lycklig.
Utan ironi.
Jag är faktiskt lycklig nu.
Efter flera käftsmällar.
Aj.
Det stämmer nog vad som är sagt, det som inte dödar härdar och jag lever än.
Jag ler. Saknar värme från hud. Men jag lever
Och Jag Ler.
Jag har dödat skuggan i nacken.

Av Veronica Sjöberg 12 jul 2003 13:18