En kvinnas rabiata logik

En självcentrerad kvinnas fullkomligt rabiata logik.

Jag tittar ner över mina kraftigt blottade behag. Kunde ha svurit på att det var avsevärt mer tyg i den här tröjan i affären. Jag måste vara utsatt för en komplott, en komplott som går ut på att göra bort mig inför alla andra. Idag är en dag som inte borde få finnas! Därför att den helt enkelt inte fungerar för mig!

Skönt hade jag. Liggandes under duntäcket. Med ytterst lite ansträngning lät jag handen vandra mot fjärrkontrollen till tv:n, som endast låg på en armlängds avstånd. Kolla lite nyheter. Gona kvar under täcket, kontemplera, filosofera och sippa på varmt kaffe. Inget och ingen ska få störa min frid idag. Jag är redo, jag har kontroll på dagen-livet-världen. Kom igen bara!

Jag tittar på kaffekoppen stående på min bröstkorg, med ett par fingrar slött hållandes om den. Kaffet är kallt. TV:n är på och visar något hysteriskt dåligt tecknat. Det går upp för mig med isande klarhet att jag somnat om. Jag har försovit mig. Jag sliter av mig täcket i ett ögonblicks panik, stannar upp och tittar på det fantastiska mönster det kalla kaffet, jag glömt ställa ifrån mig, gjort på min vita vägg.

Huvudvärk. Inget varmvatten i duchen.

Det gick en maska på strumpbyxan så det fick bli byxor.
Sprang som en besatt till bussen, som vägrade stanna.
I min språngmars till bussen lyckas jag pricka in en klaffsig pöl för varje steg.

Mina svarta byxor antar en brunare, kladdigare nyans och jag känner hur de klibbar mot mina lår.

Grinig som tusan och med haltande knä och fot hasar jag aggresivt in förbi receptionen på kontoret på väg in mot min egna lilla grotta att gömma mig.

Jag ser ut som en blanding av Gollum, Quasimodo och Jack Nicholson i "The Shining". Jag känner mig som... Gollum, Quasimodo och Jack Nicholson i "The Shining". Kollegor slänger sig mot väggen på min bana mot mitt rum.
Jag är beredd att hata hela världen idag. Stoppa mig någon!


En ny dag, solen skiner, fåglarna kvittrar!

Jag känner mig snygg idag. Sommaren är kommen. Färgerna fullkomligt exploderar.

Jag känner mig modig. Tar på mig en nätt topp med bara ärmar, bestämmer mig för att förgylla allas tillvaro med att visa mina långa bruna ben, med en kortare skjol.
Avslutar det hela med ett par ursnygga sandaletter med spetsig tå och höga klackar.

Jag smörjer in mina ben men lotion och njuter av känslan att få slippa yllebyxorna.

Känner mig som en blandning mellan Demi Moore och Raquel Welsh eller nåt och sveper upp lilla piffiga handväskan med rosett och handtag såsom axelband. Jag känner mig kvinnlig och vacker.

Jag sveper, min vana trogen, förbi spegeln på vägen ut mot hallen.

Jag låter höra ett avgrundsvrål långt ned från strupen.
I spegeln ser jag den hemskaste av varelser! Den har en alldeles för kort skjol och ridbyxlåren gör sig otrevligt synliga. Toppen sitter tajt och gör att torso i det närmaste ser ut som en bit levande kassler. Benen är en, om möjligt, ännu sorgligare historia som börjar med ett par blekfeta gropiga lår och avslutas lika bleka vader utan någon som helst form ner i ett par mikroskopiska, iof fortfarande supersnygga, skor...

Tragiskt! Jag är uppenbart kvinnan med kroppen som gud glömde...

Sommaren är här....men så djä-la kul då!!!

Låste återigen in min fruktansvärt vidriga lekamen i den sedvanliga uniformen som döljer både kurvor och valkar....kanske jag skulle stoppa in huvudet i en papperskassse också?

En man förde en hel konversation med mig idag, det konstiga var att han är snygg. En snygg man sitter inte och för en konversation med mig, utan synbar anledning! HA! Jag vet nog vad han är ute efter, det är det äldsta tricket i boken, han vill egentligen tala med min väninna. Här är tjejen med stenkoll på läget! Jag är ingen snygging alltså är jag smart!

Karln däremot måste ha en skruv lös någonstans som inte fattar att jag fattar. Ger han mig en komplimang nu så går jag härifrån!

Ännu en dag gryr och jag tvingas inse faktum... världen är emot mig.

Jag hukade mig och tittade ned på förödelsen.
Joodå, i hålet var det svart och en unken doft nådde mina näsborrar.

Jag hämtade andan och stoppade ner min systempåsebklädda hand, jag rotare runt lite och kände stanken bli värre...
Kriget mot proppen i avloppet har på gått länge nu. I flera veckor har jag fått tvätta håret i köksvasken och tvättat kroppen i duchen men en liiiiten liten stråle.

Jag har pratat med rörmokaren, han anser att det torde räcka att spola varmvatten direkt ner i hålet med duchen trots att jag idogt förklarat att detta inte går att verkställa eftersom hålet är fullt med vatten.
Han lovar att ringa. Han ringer inte. Jag ringer igen. Han lovar att återkomma.

Men så igår kom inspirationen krypande, jag kände mig mentalt styrkt nog att gegga runt i den äckliga sörjan i mitt avlopp. Beväpnad med en systempåse om handen, en liten plastkaffemugg, en hink , vatten kokandes på spisen och med Gripens Propplösare.

Jag nästan börjar gråta av äckel när jag så sakteligen börjar tömma hålet på sunkigt vatten, jag muttrar och orerar över ovilliga rörmokare som inte gör sitt jobb, medan näsan rinner. Jag ojjar mig högljutt när jag efter lite grävande fått upp en handfull med hår och annat läskigt. Trodde nog att detta gjorde susen.

En konstig sak. Är det inte lustigt att näsan eller någon annan vital del börjar klia just när man inte KAN klia sig?

Nu är hålet nästan vattentomt. Jag hämtar det kokande vattnet och häller i en matsked av det vita propplösande medlet. Först händer inget sedan säger det POUFF…fssss….
Jag hukar mig och kastar mig ut ur toarummet, handlöst fallande in i köket vilt hostandes.

Jag har lyckats andas in lite av gasen, det fräter och sticks.

Jag öppnar ytterdörren och fönstret i rummet för att med korsdrag få ut gasen.

Det är tyst, jag sitter trött och sliten på golvet utanför toaletten. Jag lyssnar. Jag vill höra hålets kapitulation. Jag vill höra hur hålet tar sitt första andetag. Jag blir sittades i säkert en kvart, jag ger upp och kravlar mig fruktansvärt osmidigt upp till stående ställning för att återigen öppna dörren till helvetesrummet och erkänna mig besegrad av den äckliga proppen som ju fullständigt demolerat min vardag de senaste veckorna. När jag så öppnat dörren både ser och hör jag hur proppen ger vika, vattnet rinner smidigt ner i avloppet som om ingeting har hänt.

Jag vann! Hey mister Rörmokare, slapp sade mufflan! Jag behöver inte dig! I morgon bitti kommer jag kunna tvätta håret och kroppen på samma gång. Vardagen och ordningen är återställd.

Den där karln som pratade med mig här om aftonen har ringt.
Men är han inte klok? Hur långt tänker han gå för att få träffa min väninna egentligen? Pucko!

Jag har en teori, den är enkel: Snygga människor är tråkiga och lite efterblivna. Vi som är fula är smarta och socialt kompetenta.

Vad vill den där snygga karln mig egentligen? Ts! Han är verkligen typiskt snygg på någotvis.

Om han tror att jag krampaktigt kommer sitta med telefonen i handen och vägra släppa den med blicken tror han fel! Jag har lagt den bredvid tagnentbordet och tittar inte på den mer än vad jag tittar på min skärm. Den ligger där. Och nyss var jag ända utanför min öppna dörr utan att ta den med mig!

Jag har nu suttit och dunkat huvuvdet mot väggen i mer än en kvart. Han har inte ringt! Jag visste det. Jag är ful, tråkig och ointelligent. Klart en en sådan fantastisk karl inte vill ha mig! Jag borde kanske inte nonchalant låtit honom förstå att han ju kunde höra av sig nästa vecka eller så då jag inte hade så mycket annat som jag prioriterade före honom då.

Han vill träffas igen, jamen herrejösses vilken mes! Ingen karl det där inte!

Å herregud vad ska jag ha på mig??? Han kommer tycka jag är jätteful! Men å vad tänkte jag på? Varför smälte jag som en glass i solen?

Hörde han verkligen vad jag sade när jag försökte få iordning på tungan och verbalt meddela honom att jag självklart kunde tänka mig att träffas för en drink på något mysigt ställe?

Min väninna påpekade milt att jag beter mig rabiat och irrationellt. Är jag ologisk?

Av Ingela Norlander 07 jul 2003 15:37