Alla dessa tankar som bara finns

Alla dessa tankar som man tänker.
Vart tar dom vägen? Vem hör/läser/ser dom utom jag själv?
Varför är man arg på någon inombords, men så snäll och förstående på utsidan?
Varför älskar man någon inne i kroppen, men inte utanpå?
Varför säger man så mycket när allt är fel?

Alla dessa tankar som bara finns. Allt det som man vill men inte kan säga, det tänker man ju. Om den gamla tanten längst ner på gatan tränger sig före i kön kan man hata henne, men man säger inget. Man tänker det. Känner att man vill skrika alla de ord man tänker och mer därtill, men man är tyst. Varför egentligen? Är inte tankarna till för att delas? I skolan får man höra "dela med er av era tankar". Om man inte vill/kan/får? Det finns dom som mördas, trycks ner, ignoreras för sina tankar. Varför ska det vara så?
Vart tar tankarna vägen?

Det här med kärlek. Jag älskar hit och jag älskar dit. Om man vill säga det, men inte vågar, då tänker man det istället. Om man hatar stänger man det inom sig tills det äter en inifrån. Alla dessa tankar som bara försvinner för att man inte kan göra av dom någonstans.

Tänk att du tänker utan att tänka. Går det? Nej. Tänk på att du blivit lärd att tänka innan du talar. "Varför då?" tänker du. Just det, du tänker. Säger det inte, tänker.
Gör som jag, tala innan du tänker. Då säger du vad du tycker och inte vad du tänker.

Säg "jag älskar dig", istället för att tänka "om jag säger att jag älskar henne/honom är jag dum då? Vad kommer hon/han tycka/tänka?" Gör och säg det du vill och tycker, tänk inte så jävla mycket. Du vet ju trotts allt inte vart tankarna tar vägen.

Gör som du vill, jag tänker inte tänka på det här mer än vad jag redan tänker på det.

Av Carin Elvhammar 26 jun 2003 10:05