Döden kan aldrig bli särskilt kul

Det är så härligt att man får se vad som verkligen händer efter döden, hävdas det medan likbilarna skumpar runt och kroppsdelar sprids i terrängen. Allt är så naturligt och ständigt och jämt balsameras det och torkas tårar och ordnas begravning och kopuleras. Både sex och döden är en del av livet och allt vad det heter, medan huvudpersonerna tittar snett på varandra och drar upp decenniegamla familjefejder.

Sanningen om den här tv-serien är att man sällan sett en samling så ohyggligt irriterande personer som denna dödgrävarfamilj där ingen någonsin har ett snällt ord till övers för någon annan. Alla är helt enkelt för självupptagna och ohängda för att orka bry sig om varandra, inte minst den fullkomligt överväldigande självömkande mamman som bekänner otrohet och kräver att få gråta och bråka närhelst hon kommer i rutan. Den surmagade homosexuelle brodern och den fjantigt infantile heteroditobrodern är minst lika frånstötande som den krävande tonåriga syster som till slut får tittaren att desperat börja gilla den döde mannen och fadern. Han nöjer sig ju med att efter sitt frånfälle helt stilla dyka upp och ge familjemedlemmarna råd. Som de naturligtvis inte bryr sig om. Det är inte utan att man börjar unna honom att ha vandrat vidare. I den här familjen blir det aldrig roligare än bråk med reprisvarning eller sex i en städskrubb.

De flesta manusförfattare brukar bemöda sig om att tittarna ska få åtminstone någon person de kan tycka om och identifiera sig med. Men eftersom denna serie har döden som huvudperson, förväntas vi falla i trans och glömma det faktum att det människor gillar är andra människor. Om de bara går att tycka om. Och att döden varken är eller blir särskilt kul för att någon korrekt fåne påstår det.

Vi gillar inte döden, för den är precis lika sorglig före "Six feet under" som efter - det är bara tv-recensenter och arty-farty tv-producenter som påstår något annat. Och aldrig, aldrig är man så frusen som när någon dött. Det är därför Mumintrollet alltid har badrock på sig på begravning.

Och förresten, visa vad som händer efteråt? Det som händer efteråt har väldigt lite att göra med att man får en namnlapp om tån blir bra i bild med vidvinkel, trodde jag. Hade för mig att när kroppen dör lämnar själen rummet och alla möjliga spännande saker kan ta sin början. Då får vi träffa dem som redan är borta på ett ställe som kallas himlen där det finns en fantastisk upplevelse som heter Gud.

Trodde inte att det var så intressant att döden kan innebära att alla ställer sig kring kistan och råskäller, utan hade för mig att döden är den sista stora upplevelsen som avslutar vårt liv på ett sätt som vi inte vet något om och som vi bara kan försöka föreställa oss. Det trodde jag var det fantastiska med döden. Och det är vad jag vill se på tv. Six feet over.

Av Susanna Hakelius Popova 25 apr 2003 09:16