Roman Nilsson och Cynismen

Jag låg just och vältrade mig i mitt briljanta intellekt när den spillra av mänsklighet som levde sitt liv i lägenheten ovanför mig fick sig ett ordentligt knull av sin nya älskare. Det var hennes tredje det här halvåret. Den förste hade varit ett spänt nervsammanbrott. Nådde aldrig målet. Den andre, hon hade bytt ganska omgående, det var i början av vintern, var passionerad, säkert älskvärd. Nära, men aldrig tillräckligt. Och nu den här.

Hon försöker i alla fall, tänkte jag och vände mig i min fruktansvärda ångest för att se om där fanns åtminstone en liten smula hopp någonstans. Nej, hon kommer aldrig att inse.

Han var skoningslös. Säkert välutrustad. Sorgligt stolt. Han tog henne nog bakifrån just nu, hårt, så att hennes skinkor dallrade när han stötte djupt in i henne. Han var fel ute redan från början. Och det var säkert bra för henne. Hon behövde inget annat.

Jag, Roman Nilsson, har aldrig sex. Jag låg med en kvinna en gång och jag såg tvåsamheten komma farande. Den var berusande och innerligt nära. Min förtvivlan blev plötsligt så outhärdlig att jag bara efter några minuter kände att jag skulle brista. Jag kom på hennes mage. Lät henne torka av sig med min T-shirt innan jag slängde ut henne. Kunde inte göra annat. Det gick inte att stå ut med hennes avgrundslika besvikelse. Den var så djup att hon själv bara kunde se ytan av den. Men jag, Roman Nilsson, såg hennes botten och den var lika mörk som mitt eget fruktansvärda och stinkande bottenslam. Jag kände hur jag liksom krälade i min egen avföring flera dagar efteråt. Det var då jag insåg det omöjliga. Att ha sex är bara patetiska försök att bli av med sin egen ensamhet. Det yttersta, och mest förtvivlade försöket att spränga sitt eget skal.

Men det finns inget kloster för mig. Och jag hörde hur de båda där ovanför gjorde sitt yttersta. Och när det gick för henne lämnade jag mitt råttbo och smet ut på gatan. Jag såg in i de andra människornas liv genom deras fönster på marknivå. Såg deras torftiga försök att krossa sitt eget pansar, utan att ens verkligen vilja blotta sitt röda kött. Gardiner, sängar, krukväxter, tavlor, bord, stolar och teveprogram för att döva förtvivlan. Golvvärme, dubbelsängar, klinkers, och nu ska vi ta en promenad i parken och sen ska vi äta glass i glassbaren och dutta grädde på varandras näsor och du ska prova hattar i butiken, jag ska skratta och himlen ska spela Lionel Ritchie. Är stammarna bytta? Diska upp efter dig, ungjävel! Sex and the city och visst måste man få lite kuk någon gång ibland och ett, två, tre, nu skrattar vi alla i falsett och höjer våra glas med rödvin och ge mig en öl för fan. Heja Bajen! Ska vi inte ha en grabbkväll snart? Spela på hästar, köpa nätbrynjor och inget jävla kvinnfolk som klagar på att det luktar svett för fan vad vi ska lukta svett. Ha ha! Ska vi säga på fredag, jag måste hämta ungarna på dagis. Jodå för fan, visst gillar jag musik och har du inte hört deras senaste, den är både lugn och rockig på samma gång. Så jävla bra, inte många band som kan det där. Det knallar. Det går. Det hänger. Det dinglar. Hö hö! Du är så jävla go! Och jag älskar dig. Så jag håller på att dö.

Det är ett knark! Hela livet är ett knark mot den hopplösa ensamheten. Jag ville skrika åt dem att hela projektet var meningslöst. Men istället gick jag två varv till runt kvarteret innan jag sögs ner mot havet.

Kedjerökte ett par, tre cigaretter och två till. Ögonen vattnades på mig när kalla aprilvinden piskade mina hornhinnor. Men jag kisade inte, jag blinkade inte. Lät det bara rinna och jag tänkte på alla stackare som bara hade vänt bort huvudet istället för att se livet som det var. Ett satans straff som inte går att döva med några tafatta parningslekar. Husen höll på att välta ut i Borgmästarefjärden och dränka alla stackars förtvivlade människor däri. Men de gjorde dem inte den tjänsten.

Någon hade prytt ett elskåp med en taffligt sprejad kuk. En modern fallossymbol. Jag pissade på den och vinden slet i min stråle och bröt den. Sen gick jag hem till min kompakta misär. Jag, Roman Nilsson, var den enda som vågade se mänskligheten rakt in i dess vitögas rödlätta fyllesveda. Jag ville karva ut det med en sked och sedan steka det i sitt eget dallrande fett, skära det i småbitar och mata skatorna med det.

I huset var det tyst och jag undrade hur många försök som de två där ovanför i förtvivlans lustar hade gjort att uppnå det omöjliga. De skulle nog aldrig inse. Allra minst han. Det finns inga föreningar, tänkte jag och började hångla med min egen cynism. Jag kröp ihop med den på mitt golv och kände svälten hugga i min tomma mage. Sen somnade vi, jag med mig själv i famnen.

Detta är ett bidrag till Sourze Författarskola.

Av Arvid Jurjaks 23 apr 2003 12:08