DAMP, del 3

Här kan jag försöka att kanalisera energin i nått kreativt eller avslappnande. Vetskapen om att det finns något vettigt att göra runt omkring mig, att jag kan gå och sjunga i sånganläggningen, spela piano eller trummor dygnet runt i dramasalen samt att jag har tillgång till kvinnlig energi gör mig lugn.

Bara att veta att dom bor här runtomkring mig i rummen och att dom tisslar och tasslar i de olika elevhemmens tv-rum eller att dom sitter och pysslar med nåt i något skapande rum gör mig lugn och trygg. Jag kan gå dit och få vara den jag är när som helst och dom förstår likt mig det villkorslösa i vår vänskap och blir inte längre förvånade då jag plötsligt mitt i samkvämet mumlandes eller sjungandes förvirrad vankar iväg mellan de olika husen.

Det är sån jag är. Jag berättade redan första dagen för kuratorn och andra eller tredje dagen för bildläraren om några av de mystiska bokstäverna. Men hur skall dom kunna fatta? Då jag inte fattar själv?

När jag berättade för bildläraren om NLD så kom vi fram till att jag fick försöka känna hur jag trodde det skulle va då vi till exempel tecknar av saker, eftersom jag saknar visuellt minne och har problem med just överföringen mellan öga och hand. Men beröm det får jag hur jag än gör och nu är jag visst bra på att teckna också fast jag givetvis inte kan se det.

Men nog blev jag lite överraskad idag. Det kanske är så att det är en psykisk blockering eller att jag inte hittat nyckeln till den dörr som håller den visuella världen låst för mig. Tänk om jag kunde se det vackra i former och känna och se allt det vackra alla andra går och njuter av dagar och nätter. Att bara kunna ligga ner och drömma sig bort i bilder istället för att tänka i dessa komplicerade ordlekar.

Det är nog så att jag tror att jag skall kunna bli lite bättre här i alla fall.

Bildläraren kom fram till mig idag och sa att jag kan teckna bra och att hon menade det och inte sa det för att göra mig glad. Hon skulle visa mig bilder någon dag så att jag kanske enklare kunde förstå vad hon menade.

En sak vet jag och jag gör allt med en viss känsla och idag blev jag faktiskt så nöjd att jag hängt upp mitt självporträtt på väggen i mitt rum. Det kanske inte är så likt men jag gillar känslan jag får när jag ser på den. Men jag får sån ångest när någon försöker ge mig beröm eller ens tid att försöka lära mig något som jag är så usel på. Jag är så sänkt i mitt självförtroende då det gäller vissa saker att jag har svårt att tillåta att en så vacker bildlärare skall smutsa ner sin vackra tid med att dalta med en lindrigt hjärnskadad. Men tänk om hon kunde öppna dörren lite i alla fall. Jag lämnar det åt henne. Hon kanske ser mig som en utmaning såsom jag brukar känna när jag skall lära en hämmad människa att sjunga ut.

Vad skönt det är att få skriva av sig det här och sen få skicka det till någon som vill läsa det. Hoppas att mina erfarenheter kan göra någonting för någon annan som är i en svår situation. Jag läste i bladet om denna uppsatstävling på anslagstavlan en fråga om skolan gör nog för den funktionshindrade. Det kan den inte utan att samarbeta med andra instanser. Jag sitter här varje kväll med massa energi över och har lokaler och material till att börja måla men jag känner inte för det då jag egentligen uttrycker mig bäst i andra konstformer. Jag skulle vilja ha ännu fler alternativ. Psykiatrin har råd och ge mig medicin som jag ändå inte vill ha men tänker inte på hur jag själv tror att jag skulle kunna utveckla mig själv till att bli en hel och kännande människa.

Jag skulle vilja ha nåt kreativitetsbidrag eller ett frikort på alla tåg i hela Sverige likt de heliga männen i Indien har och fritt kunna åka emellan alla arrangemang som kan hjälpa mig att utvecklas. Så att jag sen kan sprida det jag lärt vidare. Konsten med skolan borde ju vara att få det lilla sprudlande barnet att vara nyfiken och känna glädje även då man är gammal. Hade varje barn fått sin tid att utvecklas i sin tid med det den ville så hade diagnoser varit onödiga. Men det måste finnas nån slags handlingsplan om man plötsligt råkar bli uttråkad eller ledsen. Då skulle det kännas tryggt att veta att det fanns en massa ställen dit man kunde gå och göra olika saker utan att någon ber en att hålla upp nån leende mask.

Själv skulle jag vilja sjunga både i kör, spela afrikansk djembe, gå skrivarkurs och gå hos en sångpedagog. Samtidigt som jag skulle vilja lära ut till exempel sång och gitarr till andra.

Men det är inte möjligt med mitt lilla sjukbidrag. Jag är fast här i Önnestad. Det blir så ensamt och tråkigt här om helgerna vilket brukar leda till impulshandlingar. Nog funderar jag på att dra men jag har inget bättre alternativ nu ändå. En dansk kvinna sa att det tog 20 år för henne att förstå sig själv och sin NLD. Jag har vetat om det i en månad. Om jag skulle börja tala om vad jag känner och ser med människorna så bara skakar dom på huvudet och börjar prata om vad dom skall bli. Jag är förvirrad och orolig och kanske lämnar jag landet igen snart. Jag känner hur min enda sockerbit jag har som plattform sakta smälter. Kanske åker jag till Asien för att rädda något vackert då jag inte förstår mitt syfte här. Eller så går jag någon ny kurs med något som stimulerar mig tillfälligt och efter den kanske jag bestämmer mig för att nå ett mål.

Alla mina visioner har gjort mig så besviken att jag inte orkar måla upp några nya då jag inte vet om jag orkar ett nederlag till. Mitt enda mål i detta skede kan bara vara att försöka känna känslor igen. Även om dom som nu kommer upp inom mig gör så ont så är det i alla fall äkta känslor. Det blev för jobbigt ett tag att bara ligga sjukskriven och vänta på den dryga bokstavsdiagnosutredningen att jag ibland valde att inta olika onyttiga substanser för att känna någonting överhuvudtaget.

Jag tror att det finns magiska barn. Magiska barn det är dom som har glimten i ögat och har vissa gåvor som dom behärskar likt Beethoven gjorde med tonerna. Dessa magiska barn är många av de barn som får alla dessa mystiska bokstäver. Dom känner sådan kärlek till ett visst intresse att dom inte vill eller kan göra något annat. De magiska barnen eller bokstavsbarnen kanske helt enkelt är konstnärssjälar som är här för att lära oss att njuta av det som är vackert och skönt. Sången är en av mina gåvor. Och musikskolorna är för skumma.

Man talar aldrig om känslor i skolan. Inte någonstans i landet. Eller så har jag missat dialogen. Man går bara till skolan och så finns det ett schema. Frågan om vad jag verkligen känner eller vad jag skulle vilja lära mig har aldrig nått in till djupet av mitt hjärta. Om frågan skulle komma upp nu då jag nått åldern av 27 så skulle jag nog bli helt paff. Anledningen är nog att jag är så invand med att det hela tiden varit någon annan som sagt att det här och det här skall du göra. Jag skulle nog vilja tala om känslor. Hur kan man känna så bra som möjligt. Det måste väl ändå att vara meningen med allt detta sköna och härliga som finns på planeten och allt det roliga som finns att göra. Att njuta och ha det bra.

Katterna borde hålla lektioner i hur man spinner. Det är nog svårt att spinna om går emot sin innersta önskan. Jag känner att många är så deprimerade. Men ingen talar om det. Man bara skämtar ytligt om hur någon var flamsig där och om hur snygg någon varit eller hur någon bara hade vågat visa upp sig på det där skamliga sättet. Man får väl lära sig allt själv, bli bästis med sig själv. Det hade bara varit så roligt om man kunde få träffa de äkta lyckliga nån gång och få sig några bra tips. En annan tanke som slår mig då jag tänker på dessa sju mystiska bokstäver är just frågan om mänsklighetens syfte. Borde vi inte utbildas till att vara en stor enad gemensam energi som tillsammans skapar ett syfte då vi kanske har glömt att vi hade nått?

Jag stoppar där för jag har ändå ingen lösning. Jag stannar här nu innan jag flamsar iväg och börja svamla om gud och hans yra polare. Jag skickar ut en rapport från mitt innersta där jag vädjar till statens forskarstab att vara snälla mot de så kallade funktionshindrade. Jag ber er även snällt att inte va dumma vid barnen. Låt både oss och barnen leka fram ett intresse så att vi själva kan skapa oss ett syfte. Tvinga inte in oss i nåt vi omöjligt kan förstå. Lär barnen konsten att älska och att tillåta sig att bli älskade. Utan det spelar ingenting nån roll.

Av Niklas Andersson 27 mar 2003 15:26