Jag blev inte ens ledsen, del 2

Alltför många välbegåvade känsliga människor stöts ut i det nuvarande sakliga, hårda och smalspåriga samhället. Det räcker inte att bara göra plats för de människor som är smarta, hårda och snabba. Många människor blir idag sjuka och hamnar utanför. Detta skulle man kunna kalla för välfärdssamhällets största förtryck mot den lilla människan.

Förutom detta faktum, så är det ett otroligt slöseri med mänskliga resurser. Vi måste alla hjälpas åt för att samhällsutvecklingen inte skall glida oss ur händerna.

Om man tittar på hur det ser ut i världen är det lätt att förstå att något är galet. Vi krigar och roffar åt oss, vi fördärvar och förgiftar miljön, vi slösar och förbrukar jordens alla resurser, vi försöker utplåna både människor, djur och växter.

Vart femte barn i världen dör före fem års ålder. Sju miljoner barn svälter ihjäl trots att det finns tillräckligt med mat för att mätta alla. FN beräknar att fyra miljoner kvinnor och barn varje år faller offer för människohandel. Inom EU säljs en halv miljon kvinnor och barn till prostitution varje år. Människor tvingas att sälja sina egna organ för att överleva. Småbarn våldtas och dödas av sina egna föräldrar.

Var kommer då all den här ondskan och galenskapen ifrån? Jo, den kommer från de små barnen, som har blivit styrda, utnyttjade, förnedrade och misshandlade. Betänk att Bush, Ceausescu, Stalin, Hitler samt de styrande inom Nestlé och Coca Cola också har varit små barn.

1996 fick mitt liv en ny inriktning, Jag och min fru började köra med hjälpsändningar till Litauen. De 10-15 första resorna gjorde vi själva och vi bekostade dessa med egna medel. De sista åren har Eslövs Bistånds Center, Erikshjälpen stått för transporterna och det tackar vi för.

Vi har goda kontakter och nära vänner i Litauen. Vi har koncentrerat oss till landsbygden i Litauen, det är där människorna har det som svårast.

Det som jag tycker är hemskast, är att det är mycket svårt att ändra på de otroligt svåra hemförhållande som många barn är utsatta för.

Om man jämför verkligheten i Litauen med Lilja 4-ever så är tyvärr verkligheten mycket värre. Den lägenhet som Lilja bodde i när hon hade blivit lämnad av sin mor, är ”normal” standard för väldigt många familjer på landsbygden i Litauen.

Många bor i mindre flerbostadshus där centralvärme har blivit skrotad för många år sedan. Det brukar finnas en vedspis i köket som ibland är kopplad till element i angränsande rum, men många gånger saknas detta och då blir det väldigt ojämn värmefördelning. Fönstren är av 1-glas modell och det är inte ovanligt att glasrutan är ihop skarvad av två bitar som ligger omlott. På vintern brukar folk sätt plastfolie på utsidan för att det ska bli varmare.

Ofta finns det bara rinnande vatten i badrummets badkar. I badkaret tvättar man kläder, diskar och sköter den personliga hygienen. I toalettstolen kan man inte spola ned toapapperet, så det får man slänga i en hink som brukar stå vid sidan om.

Lägenheterna är privatägda men ingen ansvarar för husets yttre underhåll. Taken är platta och består av betongelement som ligger bredvid varandra ovan på betongelementen är det takpapp. Det är väldigt ofta som taken läcker och det regnar in. Detta drabbar inte bara de som bor på översta våningen. Jag har besökt hus där taken på alla våningsplan har varit alldeles svarta av mögel. I denna verklighet lever väldigt många ”vanliga” familjer.

Om man tittar på hur familjer med sociala problem har det, så ser det mycket värre ut. Jag frågade en rektor på en skola hur många av barnen som lever i familjer med alkoholproblem. Han menade att 50 procent av barnen lever i familjer med olika grad av alkoholproblem.

När en eller båda föräldrarna super så blir redan eländiga förhållande betydligt värre. Jag kan först nämna ett exempel som kanske är ett av de lindrigare. Mamman är ordentlig och hjälper oss med social verksamhet. Pappan är alkoholist och ofta våldsam. De har tillsammans tre tonårsdöttrar. Flickorna är öppna och verkar vara självsäkra och starka.

Den äldsta av flickorna har hjälpt oss att tolka under flera års tid. Hon har sagt till mig att hon ibland önskar att hon fick bo på ett barnhem, så hon kunde göra sina skolläxor ifred.

Hon gör sina läxor sent på nätterna när lugnet förhoppningsvis har lagt sig i den ganska eländiga tvårumslägenheten. Pappan är våldsam och slår sönder heminredning och porslin med jämna mellanrum. Inte sällan har han sina alkoholistkompisar med sig hem, som då hjälper till med galenskapen. Trots detta så är hon mycket duktig i skolan. Hon strävar efter en bra utbildning med förhoppning att hon ska kunna hjälpa sin mamma ur eländet.

Nästa exempel är en familj med tio barn. Pappan sitter i fängelse för mord. Mamman och de tio barnen bor en trerums lägenhet som ser ganska ordentlig ut, om man bortser ifrån det där med svarta och mögliga tak.

Pappan har misshandlat sin familj fruktansvärt. Jag fick höra att han brukade slå barnen och frun med en livrem. Han har också slagit på barnen med en bräda med spikar i. Pojkarna hade riktigt kortklippt hår och man kunde se att allesammans hade gamla ärr och skador i huvudet.

Barnen hade en gång fått två små griskultingar av en snäll nunna som brukade besöka dem. Barnen hade griskultingarna i en pappkartong i köket.

För att straffa barnen, eller för att vara allmänt jävlig så kastade pappan en av de små grisarna in i köksspisen, och eldade på så sätt upp grisen levande! Familjen fasar för när pappa ska komma ut ur fängelset.

Irena är ett annat exempel, hon bor med sina fyra barn under mycket eländiga förhållande. Maken dog i en bilolycka, strax efteråt brann deras hus delvis ner. Hon har själv byggt upp det efter bästa förmåga. Hon sa till mig att hon tackar gud för att han har gett henne så starka armar!

Hon är händig och har en stark vilja, men det hjälper inte så mycket när man är fattig. Deras bostad är verkligen eländig. I köksspisen saknas hälften av murfogarna och man kan se hur det brinner mellan tegelstenarna. Det ryker in och fukten droppar från taket som hänger i djupa bågar mellan takbjälkarna. Barnen är hela, rena och alltid glada och vänliga trots att de lever på det viset.

Irenas syster bor en bit längre bort och hon har också fyra barn, både hon och mannen super. Deras hem är nog det värsta jag har sett. Det består av ett rum och kök om man nu kan kalla det för kök. Köksspisen är till och med sämre än Irenas och allt inomhus är svart av sot.

I rummet finns två stycken järnsängar utan madrass. Sängbottnen består av någon sorts flätat stålnät, på detta ligger en mycket skitig grå eller brun filt. Förutom en trä pall så finns det inga möbler.

På de sotsvarta väggarna hänger två föremål, en halv, skitig kam och en liten bild på en basketbollspelare. Barnen är trasiga och skitiga, de har tovigt hår och ser mycket skygga ut.

Det hjälper inte mycket att komma med något till denna familj. Föräldrarna säljer allt de kan, för att köpa sprit för pengarna.

Det kan inte vara lätt att vara barn i Litauen! I skolan är inte maten helt gratis som här i Sverige. De skolbarn som har pengar kan välja på olika sorters mat, från soppa till schnitzel och kanske en frukt till efterrätt.

En del barn får maten gratis och en del får betala för den. Systemet är lite svårt att förstå, men om jag har förstått det rätt så är det så att om föräldrarna tjänar under en viss summa per månad får det äldsta barnet betala för maten. Syskonen får oavsett hur många de är middag i skolan. I värsta fall så får storebror eller storasyster gå med tom mage hela dagen.

Eslövs biståndscenter har de senaste åren skänkt en dagskassa för att de barn som inte får någon mat hemma under sommarlovet ska få ett ordentligt mål mat varje dag. Det var så vi träffade Jona första gången. Han och hans syster kom för att få mat.

Det är svårt att glömma denna lilla pojke. Han var blek i skinnet som en liten planta som har varit täckt med löv så att inget solljus har kunnat nå den. Han var darrig och motoriken fungerade inte riktigt.

Barnen fick mat i samma lägenhet som jag och min familj bodde i. Vi hade med oss vår yngsta son som var jämngammal med Jona. Det var mycket sorgligt att se skillnaden. Jona kunde inte leka, han bara satt där, han visste helt enkelt inte vad man skulle göra med leksakerna.

Nästa sommar kom inte Jona, han hade blivit placerad på ett barnhem. Jag fick senare höra att Jonas föräldrar brukade ge honom alkohol för att de själva skulle kunna sova ruset av sig!

Om man tänker på många av de barnen som verkligen lever under svåra förhållanden i Litauen, tillexempel barnen i Irenas systers familj, verkar det som att de sociala myndigheterna bara ingriper i verkligt extrema fall. Och ändå bor över 20 000 barn på barnhem i Litauen och cirka 1 700 barn hamnar på barnhem varje år.

Samhället i Litauen verkar vara ganska rått och kallt. Folk i allmänhet känner sig nog väldigt otrygga. Det förekommer en hel del ryktesspridning, förtal, hot och laglöshet.

Prästen lägger beslag på kollekten och köper sprit för pengarna. Den lokala polisen härjar tillsammans med byns värsta busar runt i byn på helger och nätter. Även om det är fri sjukvård i Litauen så gör ändå inte doktorn något vettigt om han inte får betalt.

Fortsättning följer, läs gärna: Jag blev inte ledsen, del 3.

Av Thomas Andersson 14 mar 2003 10:44