Jag blev inte ens ledsen, Moodysson

Jag har sett Lilja förut och det har nog de flesta av oss. Det handlar ju egentligen om barn som blivit utsatta för övergrepp, förnedring, blivit svikna och misshandlade både psykiskt och fysiskt till den milda grad att det är helt otroligt!

Den Lilja jag först kom i kontakt med var faktiskt min egen mamma. När hon bara var ett par år gammal blev hon utsatt för incest i hemmets "trygga" vrå. Som om det nu inte skulle räcka med detta så blev hon också deporterad till sin mormor för sin "omoraliskhet". När hennes mor hade varit på besök och skulle cykla hem brukade hon gå bakom cykeln och böna och be - Snälla mamma kan jag inte få komma hem! Men så blev det inte förrän långt senare i livet. Det här var ingen bra start i livet och bra blev det heller inte.

När jag växte upp fick jag en alldeles omöjlig och övermäktig roll. Jag fick bli den som skulle ta hand om mina syskon och min mamma. Min biologiska pappa var bara närvarande vid själva befruktnings ögonblicket. När jag var ett par år fick jag en styvpappa på halsen som varken var till stöd, tröst eller glädje, tvärtom! Vi var mycket fattiga på alla sätt. När det gällde vår familj får begreppet "loosers" en helt ny innebörd.

Min mamma hade ett foto på min pappa i en byrålåda. När ingen var hemma brukade jag titta på denna bild av min far, "Min fader konungen" som i bröderna Lejonhjärta. Jag längtade efter att få träffa honom. - Kanske, var jag rent av lik honom och inte så otroligt kass, som det verkade. Att min styvpappa hatade mig bottnade i samma tanke.
– Kanske är ungdjävelen lik sin far!

När jag var femton år träffade jag "Min fader konungen" för första gången. Det var alldeles otroligt! Vi verkade faktiskt vara mycket lika, vi hade flera gemensamma intressen, foto, musik och elektronik. Jag lärde mig mycket i en rasande fart. Från att ha varit en mobbad nolla med 1.8 i medel betyg hade jag nästan fått genistatus på ett par år.

Sjutton år gammal blev jag tillsammans med min fader inbjuden till ett internationellt symposium för Biotelemetri i USA. Vårt bidrag var ett system för trådlös överföring av elektriska signaler från den mänskliga hjärnan. Jag var förmodligen en mycket trogen och lojal tekniker i min faders tjänst.

Det fortsatte på det här sättet ett tag till, jag jobbade på i min faders labb dag som natt.

Den 18 september 1976 var annorlunda, jag skulle hälsa på min storasyster Christina i Arlöv. Hon skulle ha fest och fest blev det! Det blev till sist ganska stökigt med sprit och annan skit! Jag ville åka därifrån, men syrran ville att jag stannade. Idag ångrar jag det bittert, men jag sa till min syster - Du är gammal nog att klara dig själv och så åkte jag därifrån.

Jag var så oändligt trött på att ta hand om allt strul. Jag orkade inte vara familjens amatörpsykolog längre, det hjälpte ju ändå aldrig! Min uppväxt kantades av bråk fylleri, droger, självmordsförsök, hot om självmord, och så vidare i all oändlighet. Detta gällde både min mamma och mina två systrar.

Nästa morgon ringde min mamma och berättade att Christina hade begått självmord med hjälp av antidepressiva tabbletter. Jag minns Christinas begravning speciellt starkt, där var vi igen familjen "loosers" med stort L.

Christina hade blivit kremerad och fanns hemma i en vit urna. Min mamma ringde till taxi i Arlöv för att vi skulle få skjuts till kyrkogården, för även om det är dyrt att åka taxi så är det ju inte begravning varje dag. Det som förbryllar mig än idag vara att de på taxi svarade - vi gör tyvärr inga körningar inom Arlöv. Det kan ju bero på att vi är "loosers" men det verkar underligt.

Min och Christinas far kunde tyvärr inte heller komma. Han som hade både bil och körkort hade oturligt nog råkat ut för en personlig tragedi, hans hustru hade plötsligt fått tandvärk - tänk vad en dålig tand kan ställa till det.

Men hur som helst prästen väntade och det kunde vi ju inte låta honom göra. Jag stoppade min syster Christina i en brun papplåda så att inte folk skulle se vår eländighet. Jag hade fått låna min mammas handskar, dom var spruckna, för små och av någon sorts billig skinnimitation.

Det var inte ens bra väder den där dagen, det blåste kallt och det kom snöblandat regn från himlen. När jag gick där på Lundavägen med min kära syster i en brun papplåda så kända jag mig faktiskt lite nere. Jag minns att jag funderade på min fader och hans hustrus dåliga tand. Det kunde väl för allt i världen inte vara så att min fader inte brydde sig ett enda dugg om mig eller Christina? Men naturligtvis visade det sig att jag hade alldeles fel, när jag funderade på detta negativa sätt.

Vi behövde mycket riktigt inte vänta länge förrän han kom för att hjälpa till med bouppteckningen. Han visade sig också att vara villig att ta vara på Christinas enkla jordiska tillgångar, fast att han knappt kände henne!
När räkningen på Christinas gravsten kom kunde han tyvärr inte hjälpa till med denna. Han sa att han måste tänka på sin familj i första hand och det måste man ju förstå.

Nu skulle jag kunna fortsätta ett bra tag till med att beskriva mitt livsöde, men risken att det blir patetiskt finns. Så om vi från och med nu tar det i lite kortare drag.

Jag hade strax innan Christinas död träffat en flicka. Vi gifte oss och vi fick en dotter den nittonde september, exakt ett år efter Christinas död. Vi fick tillsammans ytterligare två döttrar och vårt äktenskap varade i sju år. Jag var tyvärr inte mogen och tillräckligt stabil för att ta hand om en familj och jag är ledsen för detta. Det är alltid barnen som får lida mest i ett oharmoniskt förhållande.

Jag fortsatte att jobba med elektronik för detta var något som passade mig utmärkt. Jag hade ett fast jobb på Svensk Radio och en del utvecklingsjobb vid sidan om. De sista tio åren jobbade jag med att utveckla ett instrument för att diagnostisera bröstcancer. I december 1990 dog min mamma. Strax där efter blev jag av med mitt jobb. Hela utvecklingsprojektet flyttades till England.

Jag gick olika utbildningar på AMU, men jag började må allt sämre och sämre. Jag var otroligt trött, jag hade värk i hela kroppen. När jag mådde som sämst vågade jag knappt gå och handla i affären. Jag vågade inte ta ut pengar i bankomaten. Jag klarade knappt av att tanka bilen på en sedelautomat, jag blev stressad och kunde inte vända hundralappen på rätt håll. Jag blev långtidssjukskriven och till sist fick jag förtidspension.

I dag mår jag en hel del bättre men jag är fortfarande trött och jag har fortfarande värk i min kropp. Jag är nu gift med en otroligt stark kvinna och vi har fem barn tillsammans. Jag älskar alla mina barn innerligt och jag är stolt som tuppen!

Fortsättning följer, läs gärna: Jag blev inte ens ledsen, del 2.

Av Thomas Andersson 13 mar 2003 10:40