Man loskade på vanligt folks smak

Vi är melodifestivalernas tyngsta missbrukare. Tonartshöjningarna och nödrimmens tjackpundare. Treackordslallandets crackrökare. Och ingen kommer undan. Ingen.

I söndags köpte jag en kvällstidning som till 20 procent bestod av Melodifestivalen. Elva sidor ägnades åt den sista delfinalen och omröstningen av "Tittarnas favoriter". Inklusive den krigsfeta löpsedelstoppen om att stackars Olle i Brandsta City Släckers brutit sin penis! Såvitt jag begrep var dock varken Bert, Afro-Dite eller Mark Levengood inblandade.

Är detta riktigt friskt? Nej. Är risken för överdosering stor? Stor är bara förnamnet. Ändå vill jag påstå att jag generöst applåderar hela den uppblåsta cirkusen. Inte av odelad kärlek, men av historisk skam, bigotta spöken från det förflutna, skramlande censurskelett från tonårsgarderoben. Om ni orkade pina er igenom Carola-gullandet i "Söndagsöppet" häromdagen så såg ni bilderna från Alternativfestivalen med Sillstryparn i spetsen, 70-talsvänsterns och den så kallade musikrörelsens stalinistiska klimax.

Det var helt enkelt nästan lika viktigt att förhindra EM-schlagern i Stockholm som att stoppa kriget i Vietnam. Schlagerfestivaler var omoraliska, Stikkan Anderson ett cyniskt svin och fanns det något som var värre än Abba så var det möjligen Pinochet.

Man kan garva åt det där ungefär lika mycket som man skrockar åt Benny Anderssons platådojor i Brighton eller Tommy Nilssons frisyr i Lausanne - de är barn av sin tid. Men faktum är att jag alltid blir lika illa till mods när jag konfronteras med proggfundamentalismen från förr.

Jag var kanske aldrig någon bokstavstroende Musikens Makt-prenumerant som vägrade lyssna på Pugh, Lundell eller Magnell bara för att de hade fräckheten att inte passa in i det fyrkantiga marschledet. Men jag hade tillräckligt mycket förakt för så kallad kommersiell musik att jag gärna och beredvilligt tyckte att skiten borde försvinna från jordens yta till sista paljett.

En alternativfestival var alltså i grund och botten inget alternativ utan Den Enda Rätta Vägen. Och det är här någonstans det gick väldigt fel. När en sund motrörelse till ytligt hjärta-smärta och taktiskt fabriksskval inte orkade hålla sig från smakpolisiärt övervåld. När samhällsengagemang tvingades in i mallade ramar, populärkultur i spanska stöveln och musikunderhållning i ekonomiskt och politiskt kyskhetsbälte.

I en tid när Folket var det sundaste och vackraste man kunde säga och tänka så var det samtidigt vanligt folks smak man föraktfullt, överlägset och närmast hatiskt loskade på. Så varje gång det där alternativtältet dammas av som historiskt kuriosum blir jag lika skamsen och beklämd. Inte för näbbstövlarna, palestinasjalarna eller det sociala patosets skull. Eller ens den på sina håll glatt yxiga musikaliteten.

Vi kanske skulle må bra av mer av alltihop i dagens glittrande maskinella svenska musikliv. Men jag hukar skuldmedvetet och skräckslaget inför den oförsonliga attityden. Det luktar censur, kulturell rensning och musikaliskt bokbål. Och det är ingen doft att minnas med stolthet.

Av Peter Wennö 11 mar 2003 07:33