Hur många irakier vill ni offra?

Min mormor kan inget om politiken, men hon var rädd att kriget skulle drabba hennes barnbarn och släktingar. Hon frågade mig vad de hade gjort för att förtjäna att bombas igen. Hennes röst var svag och uppgiven. Jag visste inte vad jag skulle svara. Jag ville inte säga att USA verkar ha bestämt sig för att anfalla. Hur skulle hon reagera om jag svarade att en del av hennes landsmän som bor här i Sverige stödjer detta krig och hjälper till att rättfärdiga det? Att dessa exilirakier är beredda att offra henne och hennes barnbarn.

Efter att i stort sett misslyckats med att koppla Irak till den internationella terrorismen, efter motgångarna med att bevisa Iraks innehav av massförstörelsevapnen och Iraks omedelbara hot mot internationell fred, försöker nu ett alltmer desperat USA och Storbritannien att ännu en gång byta motiv för att anfalla Irak. Bush och Blair betonar nu den moraliska och humanitära sidan och hävdar att man vill befria det irakiska folket från en grym diktator. Taktiken är även att smutskasta de miljontals människor som deltog i demonstrationerna för en fredlig lösning och utmåla dem som pro-Saddam.

Man har hänvisat till att irakierna i exil stödjer USA:s planer att invadera Irak och att alla borde lyssna på exilirakier eftersom de borde veta bäst. Jag vill visa läsaren en annan bild, en komplex bild som är fylld av motstridiga känslor och svåra moraliska val. Till slut måste man ändå välja det som man själv anser är moralisk rätt.

Jag är själv en exilirakier som har flytt tillsammans med min familj från denna grymma diktatur 1981. Jag har släktingar som har avrättats och torterats av denna brutala regim. Flera personer i min släkt har förts bort för att aldrig återvända. Jag är inte naiv, jag vet vad den här regimen står för. Jag kan därför delvis förstå att det finns exilirakier som stödjer USA:s planer. Irakierna har lidit oerhört mycket på grund av denna regim. Men de flesta irakierna är splittrade inombords när det gäller det kommande kriget. Det finns till och med olika åsikter inom en enda familj, det finns meningsskiljaktigheter bland nära vänner.

Jag tror att de flesta av oss exilirakier delar en dröm om ett fritt Irak, ett Irak som man kan återvända till och där folket kan leva i frihet och fred. De flesta av oss känner att denna dröm håller på att besannas, att drömmen är nära att förverkligas. Därför blir det frestande att stödja USA:s krig. Jag måste erkänna att även jag har känt, även om det bara var för en kort stund, frestelsen att stödja kriget som skulle förmodligen göra slut på den avskydda regimen; ett krig som skulle göra slut på den långa väntan och jag skulle få återse min födelsestad Bagdad, och träffa mina släktingar som jag inte har sett sedan 1981.

Trots alla dessa förföriska tankar kan jag ändå inte stödja detta krig.

Kriget kommer att resultera i en stor humanitär katastrof och massdöd av hundratusentals civila irakier. Detta påstås även i en hemligstämplad FN-rapport som har läckt ut. Om USA genomför sina uttalade planer för Irak efter Saddam kommer kriget att resultera i att irakierna går tillbaka i historien till dagar när Irak var en koloni med en marionettregim som inte hade någon makt och som inte tjänade folkets intressen, utan endast ockupanternas intressen.

Det är omöjligt för mig att stödja en aktion vars konsekvenser blir massdöd, ett sönderbombat och ockuperat land.

Det är svårt att stödja ett krig där följden blir att en utländsk supermakt tar över våra naturresurser och upphäver Iraks självständighet. I värsta fall kan kriget även leda till ett blodigt inbördeskrig eller användning av massförstörelsevapen. Det är inte det resultat tusentals modiga oppositionella irakier offrade sina liv för i kampen mot den diktatoriska regimen.

När Bush och Blair försöker rättfärdiga kriget genom att hänvisa till exilirakiernas stöd och till den humanitära och moraliska sidan av kriget vet jag inte om jag ska skratta eller gråta. När började dessa ledare att bry sig så mycket om det irakiska folket? Det är samma ledare som har bidragit, tillsammans med Saddam Hussien, till så oerhörda lidanden för det irakiska folket genom att bland annat kräva fortsatta FN-sanktioner som har slagit väldigt hårt mot de svagaste i samhället medan regimen har utnyttjat situationen och stärkt greppet om folket.

FN beräknade i en rapport från 1996 att en halv miljon irakiska barn under fem års ålder dog som direkt följd av sanktionerna. Nu är siffran ännu högre. "Räddningen" ska ske genom att bomba ihjäl en del av de människor som man ska "befria".

I Gulfkriget 1991 dog det cirka 250 000 irakier. Till följd av kriget dog ytterligare flera hundra tusen civila, de flesta barn under fem års ålder. Nu använder sig Bush och Blair av exilirakierna för att ge legitimitet åt sitt orättfärdiga krig. De vet mycket väl att Saddam Hussein är beredd att göra allt för att försvara sin regim. Han är beredd att offra hela det irakiska folket om han anser att det kommer att hjälpa honom att behålla makten.

Jag vill ställa några frågor till exilirakierna som stödjer USA:s krig. Hur många irakier är ni beredda att offra i detta krig? Är tio tusen av era landsmän en acceptabel siffra? Eller går gränsen vid hundra tusen? Jag vill fråga er vidare vem dessa tusentals dödade civila ska vara? Är ni beredda att offra era familjer, släktingar och vänner som är kvar i Irak? Eller är det endast acceptabelt så länge det är okända irakier? Vissa av er skulle säkert hävda att ni är beredda att offra även era familjer och släkt. Men då frågar jag: vem har gett er den moraliska rätten att offra oskyldiga människor? Vem har gett ger rätten att offra barn, kvinnor och män när ni själva befinner er i tryggheten?

Jag tänker på min födelsestad Bagdad. Jag tänker på de miljoner oskyldiga irakiska barn som lider. Jag tänker på min mormors svaga röst. Trots att jag önskar av hela mitt hjärta att få bort den avskydde diktatorn Saddam Hussein och hans regim tillåter mig mitt samvete inte att stödja det planerade massmordet på det redan så lidande irakiska folket. De har använts som gisslan av Saddam och USA i 12 långa år med hjälp av de omänskliga sanktionerna. Det får räcka nu.

Jag vill få bort diktatorn men inte till vilket pris som helst. Jag vägrar att låta mig utnyttjas för att legitimera ett krig där tiotusentals oskyldiga människor kommer att dödas och såras. Jag vill höja min röst och meddela Bush och Blair: En exilirakier från Sverige säger:

Nej till ert omoraliska krig! Not in my name!

Av Zeid Al-Bayaty 10 mar 2003 17:50