De slutar aldrig förhäxa mig

Ibland när någon pratar med mig lyssnar jag efter en stund inte längre, därför att jag blivit så betagen av personens ansikte. Det är så förtrollande, spelet mellan alla linjer och fåror, formernas mjuka symmetri och ögonbrynens oförutsägbara ryckiga skuttande. Att titta på en mun som pratar är som att se ner i en skål där man långsamt rör runt i tjock grädde.

Få ting är så vackert som ansiktet på någon som berättar med brinnande entusiasm. Någon som liksom hetsat upp sig själv med sin egen pratvilja, som gör små pauser, stakar sig, och skrattar till ibland i ett lyckligt samspel med lyssnarskaran. Denne pratar ofta lite snabbare än vad som egentligen hinns med, och då är munnen som en slags böljande väderkvarn. Personens ögon får alltid en speciell gnista i pupillen. Det är fantastiskt. Det bakomliggande halva leendet som då brukar ha infunnit sig både stänger in och öppnar upp för ny läppakrobatik.

De är så flyktiga. Det vackra i ansikten finns liksom bara för stunden, det är inte samma sak att se på ett fotografi. Ansiktena måste leva. Jag kan inte föreställa mig ett realistiskt anlete, jag kan inte bakom mina ögonlock framkalla en verklighetstrogen bild av någon jag känner. Minnet ger mig bara förvrängda och överdrivna karikatyrer. Till och med mitt eget ansikte blir groteskt seriefigursliknande när jag försöker tänka på det.

Innan jag somnar kan jag uppleva små kavalkader av förvridna ansiktsformer. När man är i det där drömska stadiet mellan sömn och vakenhet, när kroppen somnat och hjärnan är halvvägs där, när det undermedvetna och det övermedvetna får fritt spelrum mot varandra - då flashar ibland mängder av bisarra ansikten för mig. De är inte störande hemska på något sätt, bara intressanta. Även om de är fruktansvärt fula kan de vara estetiskt vackra, lite på samma sätt som en atombombsprängning.

Åldringar, barn, okarismatiska eller undersköna - alla ansikten är oerhörda och så evinnerligen underhållande. Det sades mig en gång att mitt ansikte stämde bra överens med min personlighet, varefter det inflikades att jo, det var en komplimang. När jag nu försöker mana fram bilden av mitt ansikte är det emellertid inte så smickrande. Det blir grovhugget, konstlat och får surrealistiska perspektiv.

Samtidigt finns fortfarande detta outtömligt hänförande i den mentala bilden av mitt ansikte. Precis som i alla andras. Ansikten slutar aldrig förhäxa mig, och jag älskar det.

Av Anonym användare 04 mar 2003 09:42