De ryggradslösa krigshetsarna

Självklart inte. Ni stödjer bara krig så länge ni själva är trygga.

Med massförstörelsevapnen slipper mördaren se offren i ögonen. Offren är bara statistik. Han eller hon behöver bara trycka på en knapp för att mörda två hundra tusen människor. Ungefär som aktiespekulanten bara behöver trycka på en knapp för att göra två hundra tusen arbetslösa. Mördaren har aldrig sett offren, han eller hon vet inte hur de ser ut eller vad de heter. Därför ser inte mördaren sig själv som en mördare.

De som stödjer ett krig i Irak - som första eller sista utväg - tillhör dem som kan trycka på knappen. De får alltid leva. Som tur är slipper ni, bland annat Samuel Sirén på Sourze och Peter Wolodarski på DN:s ledarsida, se de civila oskyldiga offren, många av dem barn och kvinnor, i ögonen och säga: "Tyvärr. Du måste dö." Och för att döden inte ska vara meningslös: "Du måste då för att jag ska få leva."

Vad är mer ryggradslöst än att offra andras liv för att rädda sig själv?

Peter Wolodarski sade på SVT:s Debatt för ett par veckor sedan att det kommer att bli kärnvapenkrig inom fem år vad bygger han det på? Är de rika rädda för de fattiga, som alltid?. Därför skulle det enligt honom vara mindre riskabelt att kriga nu. Men om USA drog tillbaka sina trupper från vad många araber anser vara helig mark, och slutade ge sitt stöd åt skurkar - skulle Saddam då starta ett kärnvapenkrig? Varför skulle han det? USA är det enda landet i modern tid som har kränkt nationell suveränitet i alla delar av världen. USA, inte Irak. Tror någon att Saddam Hussein vill erövra USA? Eller Europa?

USA har försatt västvärlden i en knipa, men alla förväntar sig att FN ska rätta till misstagen. Eller att USA ska använda vapen mot sina gamla vapenkunder.

En del av krigsförespråkarna säger att de inte tänker på sig själva. Deras åsikter grundas inte på en ohejdad skräck för en nukleär apokalyps. De säger att de kämpar för de mänskliga rättigheterna trots att de struntar i alla diktatorer som inte utgör ett militärt hot mot dem själva. Dessa krigsförespråkare vill alltså inte bara rädda sig själva, utan hela den "fria" och den "ofria" världen. Som tur är slipper de fortfarande se de oskyldiga civila offren, många av dem barn och kvinnor, i ögonen och säga: "Tyvärr. Du måste dö." Och för att döden inte ska vara meningslös: "Du måste dö för mina ideal." För att trösta barnen: "Det är synd att just du föddes just här. Annars hade du kanske fått leva."

Krigsförespråkarna tänker inte så. DN:s ledarskribenter och andra debattörer i TV-sofforna slipper uppleva kriget. Precis som mördaren bara trycker på en knapp, trycker skribenten bara på en tangent när hans skriver sin text. Han eller hon har ingen kontakt med offren. Att bevara fred och liv är inte lika viktigt som intellektuell prestige.

Det är hjältemodigt att "ta ställning" tycker Lars Leijonborg och hans partikamrater. Och det är ju inte svårt för honom att ta ställning. Hans ska inte delta i något krig. Det är lätt, för att inte säga ryggradslöst, att sitta i det trygga Sverige och förespråka krig - det vill säga mord - långt härifrån. Frågan är med vilken moralisk rätt. Rutinargumenten har jag hört till leda. Saddam är avskyvärd. Det är ingen orginell åsikt. Stora delar av världen håller med. Jag undrar med vilken moralisk rätt ni ställer er bakom mord. Ska offren dö för att ni ska få leva? Ska offren dö för era ideal?

Sirén, Wolodarski, Leijonborg och alla andra, om det blir krig - bär ni dödsoffren på ert samvete? Eller anser ni er vara ansvarsbefriade? Nio av tio kommer förmodligen att vara oskyldiga civila.

Enligt FN har 1,7 miljoner irakier dött på grund av ekonomiska sanktioner. 700 000 barn har dött sedan 1999. Men Saddam har suttit kvar. Regimen är ohotad medan barnen svälter, blir sjuka och dör. Under Kuwaitkriget hyllades USA:s president för att han var oresonlig mot den före detta allierade Saddam Hussein. Och Saddam satt kvar efter kriget. Däremot var bland annat skolorna och vattenförsörjningen förstörda för flera år framåt. Detta i kombination med de ekonomiska sanktionerna och - självklart - Saddam Husseins vanstyre gör Irak till en av 1900-talets största mänskliga katastrofer. Den dåvarande utrikesministern Madeleine Albright tyckte att det var värt det. För att hon skulle leva. För hennes ideal. Det var ett pinsamt ögonblick för hela västvärlden. Jag tror att den sortens barnsliga tjurskallighet är orsaken till den s k antiamerikanismen. Och hela krisen.

Sverige ställde sig bakom sanktionerna. Men alla svenskar är oskyldiga. Ingen är mördare. Ingen har sett några offer i ögonen. Det finns ingen antydan till självkritik. Det låter naivt, men är det inte bättre att bygga - istället för att förstöra - skolor och vattenförsörjning?

Kuwaitkriget och sanktionerna är historiska misslyckanden. Men i Sverige och västvärlden envisas många precis som Albright med att vägra erkänna detta. Ett krig mot Irak kommer också att misslyckas - även om medierna inte rapporterar om det. Det publiceras just nu dagligen artiklar om Irak i tidningarna. Det finns inte lika många rapporter från misslyckandet i Afghanistan, eller forna Jugoslavien. När bomberna slutade falla, försvann pressen.

Genom historien har många människor mördat i någon guds namn. Idag utbrister Bush "God Bless America" lika ofta som Saddam säger att Allah välsignar Irak. I sitt väl inövade tal till nationen sade Bush att friheten inte är USA:s gåva till världen utan Guds gåva till mänskligheten.

Frågan är om någon skulle anfalla USA för att bekämpa Ku Klux Klan? Nej. USA:s folk bär inte ansvaret för en sekt.

Skulle någon anfalla Irak, eller något annat land, för att bekämpa Al-Quaida? Ja, George W. Bush.

Skulle någon ställa sig bakom Saddam om han anföll USA för att avväpna George W. Bush? Eller ett annat västland? Nej. Massförstörelsevapen kan inte hamna i rätt eller fel händer - om man inte tycker att det är rätt att döda oskyldiga civila ibland. Och fel ibland. Den som vill att mördandet ska sluta stöder varken Saddam Hussein eller George W. Bush. "För eller emot" - det är faktiskt så enkelt. Min inte för eller emot USA.

För eller emot mord. Saddam Hussien är en mördare. Gerorge W. Bush är snart en mördare. Det handlar inte om ett ideologiskt ställningstagande. Jag vet inte varför vänstern alltid lyfter fam konsekvenserna av de ekonomiska sanktionerna. Jag vet inte varför högern alltid lyfter fram konsekvenserna av Saddams tyranni. Båda saker borde vara lika motbjudande för alla. Ingen borde bortse från dem och låtsas som dödandet inte ägt rum.

Extremismen har vuxit sig starkast i de fattiga och sönderbombade länderna där befolkningen inte haft någonting att förlora. Den som pekar ut syndabocken får snabbt stöd. Också i Europa. Kommunistdiktaturerna har fallit under 80- och 90-talet. Utan USA:s bomber. Folket har störtat tyrannerna. Varför bryta denna utveckling? Varför återvända till barbariet? Varför återigen lita till våldet när ordet nästan har segrat?

Av Henrik Hermansson 21 feb 2003 10:41