Ett år - ett liv

Sedan lite mer än ett år tillbaka bor jag i Paris. Innan jag flyttade hit hade jag en romantiserad bild av hur det skulle bli, där jag såg mig själv, på terassen på ett franskt café, smuttande på en café au lait, omgiven av fem eller sex franska vänner, innesluten i ett stort rökmoln, diskuterandes konst eller arkitektur. Precis så har det blivit - nästan. Det enda som fattas är fransmännen.

Det är svårt att komma helt ensam till ett nytt land, det kan nog alla föreställa sig. Andra tror vi, i alla fall trodde jag det, att det nya landets invånare ska välkomna oss med öppna armar, bjuda in oss att ta del av deras kultur och intresserat fråga ut oss om vårt land, dess seder och bruk.

Visserligen finns det redan massor av "utlänningar" i Paris, och det fullkomligen vimlar av svenskar, så jag utgjorde inte direkt någon spännande nyhet. Ändå förvånas jag ständigt över att fransmannen besitter denna brist på intresse, jag nästan en form av rädsla för att lära känna mig.

Men sedan jag först satte min fot på Paris gator har mycket vatten hunnit rinna under Seines broar. Mitt cafébord har, sakta men säkert, fyllts av franska vänner, kaffekoppar och ett och annat cigarettpaket. I oktober upplevde jag ett stort ögonblick, då jag för första gången kunde skryta med att min telefonbok innehöll ett franskt nummer, som inte gick till min hyresvärd eller till min lärare.

Och under min "integrationstid" har jag fått massor av vänner av blandade nationaliteter, som tillsammans med mig har kämpat för att skapa sig ett liv, ett hem och en vardag i ett nytt land. Tillsammans har vi upplevt framgångar, i form av inbjudningskort till en franskt bröllop, eller bra betyg på grammatikproven. Och vi har tröstat varandra efter misslyckanden, som när kläderna krympt for att vi inte förstått instruktionerna i kvarterets tvättomat, eller nekats att öppna bankkonton, eftersom vi har svarta hyreskontrakt.

Jag har bjudit in dem att fira sista april, första advent och Lucia med mig, och i gengäld har de delat med sig av sin kultur. Jag har gått på påskmassa i polska katolska kyrkan, jag har tänt ljusen i Hanukkahstaken, jag har haft överseende med mina muslimska vänners dåliga humör före solnedgången under Ramadan. Jag har klätt ut mig och gått på Halloweenfest. Jag har ätit pumpapaj på Thanksgiving. Jag har firat kinesiskt nyår med drakparad.

Så när jag ser tillbaka på mitt första år i Paris inser jag att jag har lärt mig så otroligt mycket mer än franska oregelbundna verb. Jag har lärt känna mig själv. Jag har blivit vuxen. Framfor allt har jag lärt mig att det inte spelar någon roll var vi kommer ifrån eller vad vi har för bakgrund, för vi kan ändå mötas på samma villkor i ett främmande land.

Inom mig när jag en dröm om att världen kan förändras. På ett fåfängt ? sätt tror jag att en väg till en bättre värld, till fred, empati och förståelse, vore om fler gjorde som jag och mina vänner. Så ta steget, och lämna tryggheten bakom dig. Visst, det kan bli alldeles fruktansvärt, och efter ett halvår kanske du ger upp och åker tillbaka hem till mamma och pappa. Men då har du i alla fall försökt. Och vem vet? Det kan bli alldeles... alldeles underbart.

Av Anna Holmqvist 15 feb 2003 12:57