Just nu i detta ögonblick...

Stark och Svag.
Och vem är egentligen den Starka och vem är den Svaga?

Idag ringde telefonen och en kvinnlig bekant till mig pratade fort och upprört i luren. Hon snubblade på orden och var arg men rösten lät rädd. "Vad ska man göra?", nästan skrek hon i luren, "hennes man slår henne, han är farlig, han är förtvivlad och bara gråter. Ber henne om ursäkt tusen och åter tusen gånger och hon säger att hon älskar honom så hon förlåter och så fortsätter allt som förut igen!"

"Men herre gud, människa", svarade jag, "hon måste ju lämna honom. Hon måste söka hjälp.

"Det vill hon!, det vill hon!, säger kvinnan i luren... nu orkar hon inte mer... nu så är det dags, nu har bägaren runnit över och hon ska resa sig idag, hon ska göra det, hon är på väg att lämna honom... Men hon är så rädd. Jag ska hjälpa henne, vara där, vara vid hennes sida..."

Min kvinnliga vän berättar för mig och avslöjar ett liv som levts i hemlighet under så många år. Och hur allt hållits innanför hemmets väggar för barnens skull, för mannens och för att hon själv skämts för att hon låtit sig förnedrats så. "Idag skulle vi träffas på stan", berättar kvinnan och ger mig hela historien i snabba hetsiga ord, "hon satt där på stolen...

...hör en cigg tändas... ett djupt andetag och hon fortsätter..."

"Ja, hon satt lite för sig själv på en stol när jag kom. Hon hade väntat en liten stund, varit rädd att jag inte skulle komma, varit orolig för att jag skulle svika, glömma, kanske få annat att göra. När hon fick se mig sken hon upp och hennes lättnad lyste igenom de trötta ögonen. Och kinden.

Där sista slaget hade tagit. Där hans hand lämnat blåaktiga skrikande nyanser på hennes hud. Hon hade försökt pudra över det där märket, såg jag. Hon skämdes.

Men hon hade en ny glimt i ögonen. Jag tror det var det sista hoppet, den sista kraften som syntes där och hon hade samlat ihop sig. Var så beredd att slutligen ta steget och gå ifrån sin man.

När jag såg på henne, denna lilla kvinna så minns jag att jag tänkte "Hur kan någon människa få för sig att vara våldsam mot henne... hon är ju så bräcklig, så svag och så ändå så stark. Efter alla dessa år av förtryck så sitter hon här idag och kan fortfarande le. Och hon är så god och vill alla väl. Och så vet jag att hon älskar sin man."

Och jag hade hört mannen bedyra sin kärlek till henne, sett honom som den trevliga man han kan se ut att vara.

Eller är?

Vilken av hans ansikten är det riktiga? Det goda eller det onda?

"Han hotar mig... säger Viktoria som kvinnan heter, "och denna gång har han förstått att det är allvar. Han trodde aldrig att jag skulle kunna stå emot honom, hans kraft, hans makt som han har över mig. Han var så säker på att han fått mig dit han ville."

Hon säger att hon är modig nu. Hon säger att hon aldrig ska gå tillbaka mera. Hur mycket han är tigger, hur mycket han än gråter. Hur många gånger hon än ska förlåta för att få lugn och ro.

"Stackars Viktor, suckar hon och låter nästan beskyddande. "Hur ska han klara sig om jag lämnar honom? Och det gör så ont i mig när han gråter så förtvivlat. Jag klarar inte den gråten. Och ja, jag vet ju att han älskar mig, han försöker på alla vis få mig att stanna och han ska aldrig slå mig igen. Aldrig någonsin igen, säger han."

Men det vet vi båda att det är inte sant. Han kommer att göra det igen. Och Viktoria är rädd. Hon är blåslagen, liten och skrämd och har aldrig sedan hon blev gift, på egen hand varit ute i samhället. Mannen är rik och de lever och rör sig bland sociteten. Ett trevligt omtyckt par. En fin putsad fasad.

Inte ens barnen vet om vad som pågått i all tysthet. Hon har inte velat berätta, säger hon, dels för att skydda barnen från en så skrämmande insyn i sin trygga familjebild, dels för att hon skäms. Hennes människovärde har tryckts ned och hon säger sig inte anse att hon egentligen är någonting alls att ha. "Varför är han inte bara glad att slippa mig?, undrar hon nu, "en sån som jag... vad ska han med en sån kvinna till?"

Och hon menar att han ska få det så mycket bättre utan henne och han som är en sådan karlakarl!, o, snart har han en ny kvinna i huset! Och hon säger detta som för att trösta sig själv. För hon älskar den här mannen. Han som slår henne. Han som kallar henne för de värsta benämningar som hon kan tänka sig.

Jag ser på henne och hon ser verkligen stark ut idag.
När vi pratat en stund ser hon ännu mera lättad ut och måste snart åka hem. Han får inte märka att hon åkt hemifrån. Det är inte bra. Då kanske han blir arg.

Kvinnan i telefonen ringde mig ikväll igen. Hon är inte arg nu, hon låter mest rädd, hon också. "Vad ska jag göra!?utropar hon igen, "om jag väntar som Viktoria vill med att ringa polis, be några starka män fara dit och prata förstånd med mannen skulle det vara som att trycka på en knapp. Viktor skulle visa sig från sin vänligaste sida så länge de var där. Men sen?

Om han får veta att hon tänker lämna honom, trots hans böner. "Han slår ihjäl mig", sa Viktoria idag.

"Och jag har ansvar, har jag inte!? säger kvinnan, "tänk om något skulle hända? Tänk om han dödar henne?"

Men Viktoria ber mig ta det lugnt och vänta tyst. Hon ska klara den här natten också. Hon ska sitta tyst och be sina tysta böner. Hon ska hoppas på att somna fort så natten försvinner.

"Men tänk, om hon inte lever då morgonen äntligen är här?"
säger kvinnan i luren och rösten darrar.

Jag vet att läkare, psykologer och sociala instanser är inkopplade. De vet. Men var är de inatt?

lägger på luren
vankar
ja,var är vi alla inatt?
vi som tiger

Av Lillith C. Castor 06 feb 2003 13:58