sourze.se

Den vardagliga döden

Hon såg för sitt inre hur han steg ut ur bilen och varsamt lyfte upp henne i famnen. Kramade henne. Tröstade henne. Och allt var bra. Hon kände närheten och värmen, och döden kom som sömnen.

Hon låg på den kalla asfalten. Livet bokstavligen rann ur kroppen med hennes blod. Hon låg där med bruten rygg utan möjlighet att röra sig. Bilen hade inte ens saktat ner. Hade föraren alls varit medveten om att han hade kört på henne? Inte för att det spelade någon roll längre, hon var döende och hon visste om det. Men hon ville inte dö ensam. Inte ensam...

Han tyckte om att köra bil, särskilt när det var mörkt. Vägen var inte svår, lite backar och kurvor gjorde den tvärtom till en njutning. Ljuset skulle snart ta ett första försiktigt grepp om den nya dagen. Han kunde skönja skogens becksvarta konturer mot den mörka himlen. Vägen var bred, och vägmarkeringarna lyste vita i strålkastarnas sken.

Hon hörde hur asfalten började sjunga och såg ljuset som rörde sig fram och tillbaka, närmare och närmare. Hennes huvud låg åt det håll varifrån bilen kom, och hon bländades när floden av ljus träffade hennes ögon. Snälla, stanna... stanna... Försökte stanna bilen med tankens kraft. Hon riktade sina tankar mot bilens förare. Snälla, låt mig inte dö ensam! Hon såg för sitt inre hur han steg ut ur bilen och varsamt lyfte upp henne i famnen. Kramade henne. Tröstade henne. Och allt var bra. Hon kände närheten och värmen, och döden kom som sömnen.

Han såg hur det blänkte till längre fram på vägen, och han tyckte sig urskilja... en väska. En väska med reflexer. Han styrde bilen närmare mittmarkeringarna. Man vet aldrig vad det kan vara i väskor. Den här innehöll kanske något som skulle kunna slå sönder bilen. En titt i backspegeln. Inga bilar. Man borde stanna och kasta undan väskan så att det inte sker några olyckor. Han saktade ner.

Hennes hjärta slog snabbare. Nu skulle allt snart bli bra.

"Äh, det är bara en överkörd katt." Han ökade farten igen. Styrde undan så att bilen inte skulle smetas ner.

Ljuset passerade över henne. Sången avtog. Det blev mörkt igen och frossan skakade hennes kropp. Ångest var det sista hon kände där hon dog ensam på den kalla vägen.

Detta är ett bidrag till Sourze författarskola.


Om författaren

Författare:
Andreas Wahlin

Om artikeln

Publicerad: 05 feb 2003 13:27

Fakta

Ingen faktatext angiven föreslå

Plats

Artikeln är inte placerad. föreslå

Dela artikeln

Länk till artikeln: