Socker, sött eller surt?

Gick nyss upp efter att ha snurrat i sängen en bra stund, utan att lyckas komma i närheten av någon sömn. Det är sockrets fel. Jag ligger och försöker använda mig av välbekanta tekniker för att slappna av och välkomna John Blund, men ack nej, han vägrar infinna sig till vad jag trodde skulle vara ett självklart möte. Han är säkert i konspiration med sockerdemonen.

För en knapp vecka sedan genomförde jag en tarmsköljning man sköljer kroppen invändigt genom att dricka mängder med fysiologiskt salthaltigt vatten - allt som sitter därinne kommer ut, och man blir rosa och fin som en baby på insidan. Efter denna håller man en diet som avser bygga upp tarmfloran på nytt med bra grejer, sådant som kroppen vill ha - det vill säga, inte arraksbollar, mums-mums, bilar eller vaniljpraliner. Eller mintchoklad, kanelbullar, syltkakor, maränger eller... ja, du fattar nog galoppen.

Jag bevittnar hur jag försöker skylla mina insomningsbesvär på näringsbrist, vilket i samma stund jag ser tanken komma skapar ett inre asgarv över de löjliga sätt jag försöker lura mig själv på. Jag har ätit mycket näringsriktig kost den senaste veckan, det är absolut inte det det handlar om. Det är den där envisa sockerdemonen. Bara den. Det är inte första gången jag genomgår detta. Jag vet var det slutar varje gång jag trycker i mig en kaka till. Och en till. Det är inte bara på höften den hamnar. Den hamnar tio gånger hårdare i sinnet. Smaken... den där söta, goda smaken, den där som passar så himla bra när man känner sig lite... sugen... eller är det... ledsen? Eller... arg? Eller...? Det kan väl inte vara så att jag TRÖSTÄTER??? Sådant sysslar ju inte jag med! Det är jag är alldeles för smart för. Ju. Eller?

Så, kakorna flyger förbi min inre syn, den ena sötare och smaskigare än den andra, och det hjälper inte ett dugg att tänka på broccoli. Vad göra? Nästa reaktion blir att ersätta kakan med något annat. Kan det vara okej att käka lite russin kanske? En näve eller två, bara? Jag dricker ett glas vatten och varenda klunk svider i halsen som en hink tårar. Det är så synd om mig, stackars, stackars mig.

Förra gången jag var så pinsamt medveten om min sockerabstinens och mitt tröstätande var efter en liknande kroppsrening. Då hade jag blivit gödd med riktigt bra mat i över en vecka efter reningen, utan tillgång till vare sig smått och gott i kylen, eller godis. Inget småätande, inget alls mellan målen att döva några känslor eller tankar med. Inget distraktionsätande, helt enkelt. Det fanns inga alternativ, det var bra mat eller ingen mat. Lätt val, eller hur? Men sedan kom jag ut i stora vida världen igen, efter min avkoppling i skyddad verkstad. Vi skulle fika, vi som reste därifrån tillsammans. Det tog en bra stund att välja: Fralla med paprika och gurka, eller kanelbulle? Grupptrycket räddade mig, jag tog frallan. Sedan kom jag hem. Det tog inte många dagar förrän jag satt där med handen i kakburken igen. Det tog säkert flera dagar att gå upp de fem-sex kilon jag tappat under mina två veckor på retreaten, haha. Och ungefär ett dygn att glömma vad jag lovat mig själv när jag var vid bättre medvetande. Att inte ljuga för mig själv, eller gömma mig för mig själv. Gamla mönster sitter hårt, fick jag erfara.

Hur ska man bli av med sockerdemonen då? "Men kroppen behööööver ju socker!" Jojo, men det finns massor med socker i massor med mat, man behöver knappast tillföra det i ren form. Det finns visst bara ett sätt: vänta ut den rackarn. Förr eller senare tröttnar den på att gapa och skrika, och då kan inga skumraketer i världen reta en mer. Och på köpet blir man friskare, lättare, och slipper gå så ofta till tandläkaren. Det skulle jag verkligen gilla. Så även om jag trillar dit igen, så har jag ordnat en räddning: En ny tur till retreaten i sommar. Jag har råd med den om jag inte går till Viktväktarna, och inte köper för mycket godsaker, under våren... Valet är lätt, eller hur?

Av Alexis Örtenholm 19 jan 2003 12:37