Kan du stava fel?

Jag läste nyss en artikel av Anna-Carin Collin. Varning för ointressant artikel hette den, och den rubriken fångade mig direkt. Där fick jag veta hur hennes visualisering av tiden ter sig, och det tyckte jag var jätteintressant. Jag fick veta massor med andra saker också, som jag tyckte var intressanta. Därför fortsatte jag min läsning i kommentarsfälten. Där framgick det att flera individer har olika färger på sina veckodagar. Jag fnissade lite åt att jag redan kände till detta fenomen, läste någon gång i en tidning att folk färgsätter de mest underliga saker i sitt sinne, dagar, bokstäver, siffror. Och jag kan gå med på att siffran fem är blå. Ibland lite ljusare, ibland lite mörkare. I alla fall vill jag väldigt gärna tro det, för om jag minns rätt och det är det verkligen inte alls säkert att jag gör så tolkade jag in någon slags smarthet i det här med att färgsätta siffror. Så det kan lika gärna vara så att jag skapade en blå femma för att göra mig själv lite ballare.

Ett ögonblick senare fnissade jag inte längre. Det här med veckodagarna stod helt plötsligt klart för mig. Andra ser färger i dem. Åh nej. Jag som verkligen trodde mig om att vara djup och färgglad. Och så är det bara mina söndagar och helgdagar som är röda, nästan pinsamt att jag tänker i standard-almanacksform. De andra dagarna har ingen särskild färg, möjligen är de vita. Jag trodde till och med att jag var alldeles oerhört mycket mer visuellt lagd än de flesta, men så kan det ju nu inte vara.

Kanske kompenseras det hela av att jag ser allt folk säger som en textremsa framför ögonen? Skitjobbigt när folk säger saker jag inte kan stava, ännu värre när de inte kan stava det åt en när man frågar. Eller kanske är det allra, allra värst när de stavar det åt mig, och ett minnets ljus tänds i mitt sinne och jag minns ordet, betydelsen...men tycker att de just stavat ordet fel. Då måste jag ju fråga... och där kan det bli väldigt underligt. Först frågar jag vad de menar, sedan om de kan stava ordet åt mig, sedan rättar jag dem. Undra på om folk uppfattar mig som konstig.

Eftersom jag är så beroende av att förstå vad som sägs och vad som menas för att lagra information, och jag därtill inte medvetet kan "lyssna med ett halvt öra" utan verkligen bryr mig om vad som sägs, får jag väldiga problem när personen jag lyssnar på pratar i nattmössan. Ja, min man skulle nog inte hålla med om att jag inte kan lyssna med ett halvt öra, jag har till och med fått veta att det är mer som ett kvarts, eller kanske ett åttondels öra ibland.

Har du någonsin träffat på någon, som använder ord de inte själva förstår? Eller någon som ger ord sina egna betydelser? Vansinnigt frustrerande. Säkert gör jag det själv hur ofta som helst, lyckligt omedveten om det. Men när jag då sitter där och nickar, och hmm:ar och verkligen lyssnar, och det dyker upp ett ord som står på näsan i resonemanget, som inte alls passar in och min textremsa liksom krullar sig av förvåning, då måste jag bryta:

-Stopp, vad sade du nyss? Jag förstod inte.

-Ehh, joo, vad sade jag nu... jo jag sade att ...

-Nähä, det gjorde du inte, men var det det du menade?

-Ja, jag menar liksom att ...

Och så kan diskussionen ta sin fortsättning. Denna min ganska raka attityd kan ju av en del tolkas som aggressivitet, åter andra blir ledsna och vägrar prata vidare, ja, det kan få alla möjliga lustiga konsekvenser, att jag vill veta vad det är som sägs, veta vad som menas. Mina närmaste har väl vant sig. Det brukar ta de flesta ett tag att vänja sig vid mig som samtalspartner, jag är nämligen urusel på att tala i normal hastighet. Orden liksom snubblar sig fram och trängs när jag ska säga nåt, och med tiden har jag lärt mig att tala väldigt tydligt, men det går fortfarande ganska fort. Nåja. Åter till min oförmåga att ödmjukt söka närmare förståelse för vad som sägs i en diskussion.

Min man brukar berätta för mig hur han upplever det här, det får mig att framstå som en som inte gör annat än sitter med en hemlig ordbok i huvudet, som att jag skulle sitta där och i ultrafart slå upp varenda ord ja, min man talar också i hög hastighet som används för att se om jag kan komma på något att kritisera, se om något ord möjligen, möjligen, kanske, eventuellt har använts på ett lite, lite, aningen felaktigt sätt och KABLAM!, så får jag tillfälle att trycka ned honom i skorna riktigt ordentligt. Det är hårt att ta. Textremsan liksom bleknar av skam. En stund efter en sådan utvikning från hans sida är jag väldigt tyst. Undviker att fråga när jag inte förstår, rädd att han ska bli arg. Låter bli att påpeka att han använder ett ord på ett helt uppåt väggarna inkorrekt sätt, låter det vara i hopp om att jag förstår vad som menas egentligen. Det har tyvärr visat sig att jag oftast inte har förstått.

Min man utbrister: "Jamen, minns du inte det? Jag berättade ju det för dig igår!" Jag slokar med öronen och håller hårt i mitt självförtroende så att det inte ska kunna flyga ut genom vädringsfönstret. "Nää, det minns jag inte att du gjorde, när gjorde du det?" Jag känner hur den välbekanta skammen kommer krypande . DU VILL JU INTE FÖRSTÅ, ekar det i mitt huvud. Min pappa brukade skrika det åt mig när jag ifrågasatte saker jag inte förstod, för femhundraelfte gången. Min man försöker förklara vad det hela handlade om, och när det var han berättade det för mig, för att jag ska få en chans att minnas och säga "Jamen just det, ja nu minns jag, såklart älskling, jag förstår, kom nu så fikar vi." Men nej. Hans försök räcker inte. "Jomen, vi hade ju precis kommit hem och så sade jag att ..." Jag fattar fortfarande inte. Jag trodde han menade något helt annat. "Jahaa... jag trodde att du sade ..., eller det var iallafall så jag förstod det..." "Jaha, men så var det inte. Du lyssnar aldrig på mig."

Och min textremsa jublar över att ha fått använda ord som den är mycket, mycket van vid: DU LYSSNAR ALDRIG PÅ MIG.

Och jag som tycker att jag inte gör annat än lyssnar och försöker förstå.

Av Alexis Örtenholm 06 jan 2003 15:15