Jag är Nadja - kap 3

Hanna, Helene och Josefine. Mitt nya gäng.

Josefin: En lång vacker ung kvinna som när hon var liten ville bli älva när hon blev stor. Älskar konst och fotografi. Jan Johansson är en av hennes idoler. Vi förstår varandra. Läser dessutom samma kurs. Kulturpedagogik. Stjärntecken: jungfru.

Helena: Teaterapa som älskar litteratur. Spexar, pratar och är allmänt underbar. Tillsammans med Calle. De ska flytta i vår. Orkar inte tänka på det. Klarar inte av avsked. Ska bli lärare. Stjärntecken: tvilling som jag.

Hanna: Sjunger tydligen som en Gudinna. Är underbart naturlig. Norrlänning. Stabil. Stjärntecken: oxe.

Tvingar på mig lite kläder. Fan vad fet jag måste ha blivit. Nej. Det var ju så jag inte fick tänka. Hon sa ju så. Inte fet bara vacker. Egentligen är jag inte fet. Jag tycker faktiskt inte ens det något mer. Det är sant.
Har ju fått mens. Underbart k l a d d i g t. En kvinna igen, men varför är byxorna obarmhärtigt trånga då? Kanske har PMS? Ja, jag var ju omänskligt förbannad igår. Hade kunnat slagit ihjäl hela klassen. De såg de ju också när jag kom in på lektion. Allihopa. En efter en räknade de ut att Nadja var riktigt förbannad. Och varför? Inte en endaste skrivare fungerade på hela skolan. Och jag som skrivit en sådan ruskigt bra saga. Helvete. Jag menar verkligen det. Helvete. När jag verkligen lyckats med något bra då kommer ni igen. Små demoner som tvingar mig tillbaka i mörkrets mörkaste håla. Ni vill inte att det ska gå bra för mig. Och nej. Det gör det heller inte.

Stora drömmar men ingen verkstad.

Jag som ville bli lycklig. Det enda jag krävde och kräver. Men jag får inte bli lycklig. Se, där har jag kravet igen. Jag VILL bli lycklig. Jag kräver att få vara lycklig. Bad till och med till Gud idag;

"Världens, sötaste och bästaste Gud. Kan du inte göra så att jag Nadja Larsson på Kaserngatan 26 blir lycklig? Kan du inte göra så att jag aldrig mer behöver krypa i mörkrets mörkaste håla? Kan du inte göra så att jag blir en normal ickedepressiv-ickedestruktiv människa? Kan du inte? Jag lovar att jag ska ta nattvarden resten av mitt liv. Jag lovar att aldrig mer svära. Jag lovar att läsa mina läxor varje dag. Jag lovar att inte bli bisexuell. Jag lovar att aldrig mer röka. Jag lovar att aldrig mer fisa. Jag lovar att aldrig mer supa huvudet av mig. Jag lovar att fullfölja alla mina lovord bara du gör mig lycklig".

Jag vet inte hur lång tid det tar för Gud att svara om han eller hon kommer gå med på mitt krav. Fast egentligen är det ju inte krav, jag ger ju något tillbaka. Ska vänta i några dagar och se om jag får något svar. Om inte måste jag söka på nytt. Om inte ska jag aldrig mer gå till kyrkan. Inte ens på min egen begravning.

Gud är ett frågetecken. Ovanligt? Tyckte jag att jag var originell nu? Nej, inte speciellt. Men Gud är ett frågetecken. Och jag vill veta NU om han eller hon finns. Visste jag det skulle livet vara så mycket enklare. Då visste jag vem jag skulle skylla på.
De människor jag träffat i kyrkan som heligt och dyrt tro på den Helige Anden och Gud himself är de lugnaste och mest harmoniska människor jag någonsin träffat. De vet "att det bär" no matter what. De vet till vem de ska vända sig om något går på tok. De vet vem de ska tacka.
Jag vill också tro på Gud himself. Men jag vågar inte. Och det går inte ihop i min skalle att en han eller hon ska ha skapat denna underbart vanskapta planet och alla människor och alla djuren. Det går inte ihop. Och just därför kan jag inte tro på han eller hon. Fast jag vill. För den delen är det ju lite mesigt, rent av lite fascistiskt att låta någon annan styra över ens liv.

Men snart är det jul och då ska man fira Jesu födelse. Tänk om människan varje år den tjugoåttonde maj började stressa med majbak, majklappar, majglögg, majluvor. Bara för min skull. Bara, bara för min skull. Tänk om det den tjugosjunde maj kläddes en liten gran och spyddes ut en massa majklappar under den. För min skull.
Jesus ska vara väldigt tacksam han att han får sådan uppmärksamhet. Tänk om all den uppmärksamhet han får kunde fördelas lite jämnare på vår jord? Undra då om inte en och en annan skulle kunna bli polare med sin ensamhet då?

Vissa människor talar om att de träffat Jesus eller Gud. Var i Pingstkyrkan för några veckor sedan och gjorde en undersökning för skolan. Och de hävdade bestämt att de mött Jesus eller var på väg att möta honom. Men underbart. Verkligen superroligt.
Jag undrar bara: Varför är han så populär? Han har ju aldrig vikt ut sig. Inte varit med i någon doku-såpa. Inte sjungit med Bert. Inte slickat någon kändis i röven. Inte gift sig med Carola. Inte varit president i USA.

Vad har han som inte jag har? Jamen, tänk att bli dyrkad som honom. Tänk att få miljontals människor att avguda en. Det låter ju faktiskt helt.. fantastiskt... fantastiskt... sjukt. Ja. Sjukt är vad det är. Dessutom medverkar han till en månads totalhysteri. Han medverkar till familjetvång där alla ska älska varandra och köpa dyra fina klappar från Cervera trots att man bara är student och äger sextusen femhundra kronor i cirka tre dagar varje månad. Resterande pengar går till ingenstans och mat.

Till sist får jag på mig byxorna i alla fall. Och jag är inte fet. Sju kilo plus är ingenting. Jag är inte fet. Lite mysig bara.
Efter två, tre tittar på spisen samt två, tre nerdykningar i jackfickan, måste titta om nycklarna ligger som dem ska, går jag ut i den kalla vintervärlden. Mamma säger att det är bra med luft om man är trött.

Och Jesus för den delen. Han var något som jag inte är. Helgon. Dessutom kille. Kanske därför han får sådan uppmärksamhet.

Av Marita Söderström 18 dec 2002 09:14