Jag är Nadja - kap 2

Copland.

En ganska dålig film, fast ändå inte. Ett eget land, egna lagar, egna människor, egen kultur: precis som varsomhelst.

Sylvester Stallone var inte alls söt, men det kunde jag ju inte säga. Dålig, men ändå bra. Har aldrig en smart åsikt. Vet inte ett skit om film. Visste inte ens att HAN var Robert De Niro. ”Kanske beror på mustaschen?” Nej. Det beror inte på mustaschen. Det beror på att jag är totalt ointresserad av skådespelare och film. Har aldrig varit filmintresserad. Konstigt nog är Filmkrönikan ett av de fem programmen Värsta Språket, Robinson, Kobra, Cleo jag följer. Kanske beror det på Wennerbloms vackra röst. Eller på Herr Sahlins aldrig förvånande kritik. Han är som en julafton; Först morgongröt med lite kanel, köttbullar, skinka, stress, mat, Kalle Anka, fika med pepparkakor, promenad, julklappsutdelning och med för stor mage rakt i säng. Man vet precis vad som kommer hända. Allt är förutbestämt. Kanske därför. Kanske därför Filmkrönikan inte går att missa. Trygghet.

Kastas aldrig ut på djupa vatten.

Men titta på film? Långtråkigt och meningslöst. Det enda trevliga är sällskapet. Slippa vara ensam och prata med väggarna. Få känna hud och har man tur kanske man får luta sitt huvud mot någons axel. Har man tur kanske man blir killad på armen. Fast sådant vågar man ju inte be om. Kanske skulle bli tagen för homosexuell. Eller ännu värre;

kravfylld.

Det är farligt. Det vet jag. Ställer man för mycket krav försvinner dom lika fort som de kom. Människorna alltså. Ställa krav är att gräva sin ensamhetsgrav. Dit ingen vågar hälsa på för då kanske de väcker den döde.

Och vem ser ett spöke?

Men igår fick jag lite hud mot hud. Eller päls mot hud. Lilla Viggo låg mot min mage och ville bli kliad. Jag kliade tills fingrarna blödde. Aldrig har vit päls varit så varm. Aldrig har någon värmt min mage som han. Fast han är inte min. Kommer aldrig att bli, vill inte det heller. Krav. Måste rasta, måste köpa Frolic, måste tämja, måste våga, måste ryta, måste vårda. Måste. Måste. Måste. Bra att ha den lilla Jack Russeln på avstånd. Klappa ibland bara. När jag vill.

I sängen trängdes jag, Hanna och Helena. I fåtöljen satt Josefine. Vi åt popcorn, drack cola och snusade. Som fyra riktiga vänner. Himla tur.

Synd bara att jag inte vågade berätta att jag fyra timmar tidigare rev sönder en tidning och misshandlade min TV. Synd att jag inte vågade berätta att jag hade långärmat på mig för att de inte skulle se mina nykarvade sår. Synd att jag är en sådan jävla fegis. Synd att krav skrämmer. Och gräva ensamhetsgrav orkar jag inte nu.

Fast den kanske jag gräver redan?

Så vi tittade. Och sedan åkte dom. Och jag tog mina lugnande örter. Ett ögonblick tänkte jag tända en cigarett. Men tänkte att jag spar den tills i morgon på festen istället. Räcker väl med snusberoendet.

Hoppade i säng och ville vara lite intellektuell. Läste Ordfront, men fastnade inte för något. Självcentrerad. Det är vad jag är. Jag skiter till och med i USA-Irak konflikten. Eller nej, nu ljög jag. USA är ett kapitalistiskt svinland som jag verkligen avskyr. Men just nu orkar jag inte ta reda på varför saker och ting sker. Fast vet vi inte det redan? USA vill visa musklerna och ta över världen. Dessutom är det väldigt sugna på att få lite fin arab-olja. Snikna ena.

Sedan släckte jag lampan, kramade om nallen och tänkte på om jag och Fredrik kommer ha sex nästa helg? Om ja; så är det bra. Om nej; så är också det bra. Ingenting spelar roll. Sen finns det ju alltid det där andra alternativet också.

Men det är så tråkigt.

Av Marita Söderström 17 dec 2002 16:21