Snälla - ta mig inte så hårt

Det är ett mönster som går igen. Du ger dig inte. Jag glömmer från gång till gång hur ont det gör, hur vanvettigt det är när du tynger hela mig, med dig, och förgör min värld.

När jag andas måste jag anstränga mig, när jag försöker prata känner jag inte igen min egen röst.

Att förminskas så, att inte betyda något, att inte vara mig själv. Det finns inget värre, just nu.

Om det ändå gick fort. Om du gjorde det du skulle och sedan gav dig av igen, men för varje dag blir plågan längre och djupare, ristar märken inne i mig.

Märken som aldrig försvinner och som gör varje påminnelse om dig till ett martyrium.

Kanske är det dig som jag alltid kommer att känna i mig när mörkret lägger sig och världen krymper. Kanske måste jag acceptera det.

Jag borde ta tag i det. Jag borde vara starkare, slå undan dig och fly. Men jag ligger kvar, under det varma täcket, i sängen, eftersom det känns enklast så.

Där ute måste jag slåss ännu hårdare för att mota undan dig, och det har jag inte ork till just nu, kanske aldrig.

Jag är inte ensam, men det känns så. Jag är inte unik, men det känns så. Att något så hårt och ondskefullt slagit till inne i mig kan bara vara ett straff.

Ibland vill jag slita sönder mig själv för att få ut dig, stampa sönder dig och krossa det du för med dig, gör med mig. Antagligen skulle det inte bli bättre, du har så många vänner som skulle göra samma sak mot mig, ändå.

Så jag ligger här - och låter mig förnedras och förminskas. Och jag hatar varje ögonblick av det. Jag hatar dig - jäkla höstdepression.

Av Maria Ryberg 29 nov 2002 13:20