Den stora dagens slut

Väckarklockan ringer 5.30 lördagsmorgon. Eftersom bokmässan betyder så mycket för mig har jag inte kunnat sova, under natten.

Det är tredje veckan som jag är förkyld och den snuvan verkar inte släppa. Veckan före har jag varit på apoteket och fått ut en medicin, för att inte hosta så mycket vid sociala tillfällen.

Jag masar mig upp – för en gång skull inte trött – och sätter på frukost. När jag käkat klart, tar jag den starka hostmedicinen jag vill inte bete mig störande på bussresan.

Mamma och jag tar plats i bussen, bland alla andra kommunalanställda lärare. ”Jag känner liv i mig när det är bokmässa”, tänker jag för mig själv. Trots att jag vill och behöver sova kan jag inte göra det, på vägen dit.

När vi kommit fram börjar det roliga. Jag ser alla mina favoriter Jan Guillou, Leif GW Persson, Åsa Moberg, Herman Lindkvist, Yrsa Stenius med flera. Jag köper alla böcker jag vill ha, bland annat GW Perssons nya roman.

Vi ska återsamlas vid bussen klockan 16.30 och jag masar mig iväg nöjd och glad, strax efter klockan 16.

När jag går förbi garderoberna, känner jag svårigheter att koncentrera mig på, vad jag gör - går. Mer kommer jag inte ihåg?

När jag vaknar igen ligger på Sahlgrenska sjukhusets akutmottagning och har blivit körd dit i ambulans. Mamma, moster Marianne och kusin Kajsa, står bredvid.

Jag frågar mamma vad som hänt? Hon säger att jag fått krampanfall, troligtvis på grund av överansträngning, förkylning och en alldeles för stark hostmedicin.

Jag känner mig i det läget dum, fysiskt, psykiskt klen och som en ”förlorare”.

Mamma säger att en karl fick bryta ner mig med våld, därför att jag gjort ett så kraftigt motstånd.

Jag har alltid varit stolt över att jag tränar regelbundet och håller kroppen i trim. Men det här framkallade svaghetskänslor i mitt inre.

På måndag förmiddag, får jag åka hem, mamma och pappa hämtar mig. Jag känner mig fortfarande rädd och svag, rädslan sitter i under hela den kommande veckan.

Men en sak gjorde mig ändå stolt och glad:
Alla goda resenärer mammas kolleger, kamrater som ringer och frågar hur jag mår och vad det var som hände?

Vänskap och omtanke värmer alltid bra.

Av Yohannis Petersson 18 okt 2002 09:54