Ung och gammal skapar dynamik

Den 22-åriga lärarvikarien, påpekar att:

"Politiker har inte den minsta aning om hur skolan fungerar. Varje politiker borde följa med en skola, i en vecka, för att ta del av dess vardag."

Hon tar i, ganska hårt och säger att "politiker bara pratar och lovar en massa".

Kvinnan som är förskollärare, en lugn och mycket klok människa, delar min uppfattning om att alla politiker inte kan ha lika stor erfarenhet av skolans vardag, som personalen som arbetar där.

När jag senare på kvällen, säger att det är företags– och skattepolitik, som ligger mig varmast om hjärtat. Fnyser försäljaren till – som är före detta företagare inom detaljhandeln - "du vet ju inte ett skit om hur dagens företag fungerar".

Visserligen vet jag varför han resonerar som han gör, hans företag gick för några år sedan i konkurs. Han är en mycket duktig försäljare och, i grund och botten snäll, väldigt "snäll" – i bemärkelsen inkonsekvent.

Jag blir både arg och sårad när människor bemöter mig på det här sättet, trots att jag ofta kan genomskåda en del bakomliggande faktorer.

Men, detta är också ett exempel på svenskens tillit av experthjälp. "Det är alltid, den sakkunnige som vet hur det fungerar, vad jag själv tycker och känner, spelar ingen roll mot expertens kompetens i ämnet. Säger han nej – då går det inte". Detta tycks vissa individer, som fallit offer för "inlärd hjälplöshet", tro. Den stora tilltron till experthjälp – av övermänniskor och besserwissrar – är ett arv från makarna Myrdal, som sitter fast i ryggmärgen, hos många svenskar.

Experten har, förvisso, högre inblick i tekniska detaljer, än praktikerna. Men, det finns ingenting som säger att hans lösning är den "absolut rätta" och varje analytiker gör sin bedömning, till stor del utifrån hennes egen verklighetsuppfattning. Glöm aldrig det.

Så:

· Vad göra med människor som har ett stort välståndskapital, i form av visioner och idéer, men hela tiden blir sågade, på grund av att deras idéer saknar övertygelser?

· Vad göra med de, till sinnet fattiga människor, som förvisso har visioner men istället målar upp en svart bild av dom?

Visionärerna bör få största möjlighet att utveckla sina visioner i lugn och ro. Lika väl som svartmålarna ser allting i svart, kan väl visionären få se allting i vitt. Jag utgår ifrån att dom också är beredda att ta de – eventuellt – negativa konsekvenser som kan uppstå.

Men jag tror också att fattigdom och pessimism är en försvarsmekanism, för konservativa människor som rädda för framtiden.

Visst är det så att de äldre förmågorna har en hel del värdefulla erfarenheter, av det praktiska livet. Men, vi framtidsoptimister har också en hel del värdefulla idéer, i vårt medvetande, som vi vill sätta i verk och därefter utvärdera dom.

Bara för att jag inte har varit företagare, betyder inte det att min analys och vision om det nuvarande företagsklimatet, behöver vara "blaha – blaha". Visioner består oftast av nytänkande och sådant kan aldrig vara av ondo, även om vissa gamla rävar får abstinensbesvär, av att höra dom.

Jag är emot särbehandling, oavsett positiv eller negativ riktning. Då tänker jag särskilt på könskvotering i näringslivet och ungdomskvotering i den politiska sfären.

Ett politiskt uppdrag delegerar man inte någon utan vidare, det förtjänar man för att man har en fråga, vision eller ett intresse man brinner för och får människors förtroende driva den.

När man sedan fullgjort sitt uppdrag exempelvis inom riks- och lokalpolitik, går det ju att påverka sin vardag på många andra sätt, utan att nödvändigtvis representera ett parti.

Idealet, tycker jag, vore om alla lärare, poliser, företagare, hög- och låginkomsttagare med flera konfronterade varandra utifrån sina intressen. I form av lobbying, organiserat eller enskilt spelar ingen roll, "vi måste höja våra röster för att höras".

Av Yohannis Petersson 10 okt 2002 18:11