Att se sig själv på TV

Jag har aldrig varit fet men heller inte varit pinnsmal. Sommaren 2001 hade jag dock gått upp mycket i vikt och bestämde mig för att verkligen göra nåt. Jag beställde någon slags viktväktar-brevkurs det ingick en stödperson per telefon men de ringde aldrig och lyckades gå ner 14,5 kg på 6 månader. Jag var så "duktig", ansträngde mig verkligen, åt aldrig pizza, godis, McDonalds eller något som skulle ge för många "points".

Dagen innan jag gick in i Big Brother huset firade jag och min bästis Lovisa med en Veggie-whopper och jag fick skitdåligt samvete. På kvällen bjöds jag på pizza på hotellrummet av Kanal 5 och sedan gick det bara utför! Att vara i BB-huset var ensamt, och jag sökte tröst i maten, så fort vi hade någon. Vi kunde nästan gå helt utan mat och sen få jättestora godispåsar. Samtidigt kunde man inte röra sig normalt, jag bad säkert 100 gånger om en träningscykel till oss som inte roades av gymet men fick ingen. Utseende- och kroppsfixeringen var total i huset! Kroppsbyggare trängdes med bulimiker och viktväktare, plus den hemska, undermedvetna ständiga press från kamerorna, "tv-grejen", och att försöka passa in och anpassa sig. En gång minns jag speciellt, vi skulle fotas för Slitz, största storleken på Panos bikinisarna var 38 och jag grät och grät. Som belöning för uppdraget fick vi pizza.

Jag har levt i ett dilemma länge, jag känner mig stor, klumpig och ibland tjock, samtidigt vet jag att smal inte betyder vacker. Jag tycker själv att lite större personer är skitsnygga och jag försöker vara en av de som kämpar mot idealet. Jag visste faktiskt inte ens att jag var mullig förrän jag blev "årets mulliga modell –99" i VeckoRevyn, då vägde jag 68 kg. Samma vikt som jag hade då jag äntrade BB-huset.

Jag bävade för att se mig själv på tv och jag lovade mig själv att inte titta men nu har jag gjort det, lite i alla fall. Och jag måsta säga att jag är ganska fin! Inte alls tjock, och det som förstör är min osäkra, rädda kroppshållning. Jag går ofta böjd och vrider in fötterna lite extra. Jag blir så arg när jag ser det och vill skrika till "henne" att tro på sig själv, vara stolt och sträcka på sig. Jag var ofta ledsen i BB-huset, så känslig, särskilt mot slutet, när alla extra resurser sinade, självtillit och självförtroende brast. Jag försöker bli vän med "henne" när jag tittar, försöker acceptera och gilla henne, det är ju bara det att jag ser rakt igenom, jag känner henne för väl.

Jag var rädd att när "alla" nu sett mig så skulle jag få höra många taskiga kommentarer om mitt utseende och min kropp. Och visst har det hänt, och varje gång knäcker det mig, men vad som förvånar mig är hur det verkligen blev. Att alla har varit så trevliga och positiva. Jag har aldrig fått så mycket uppmuntran! Folk har känt igen sig i min osäkerhet eller sagt att jag är cool, tuff och snygg! Många gånger har jag undrat om de skämtar. Tänk att JAG var den som fick flest e-mail 6000 stycken och presenter!

Man tänker att det borde krossa min negativa självbild, men det gör mig bara förvirrad. Så min kamp fortsätter. När jag egentligen borde förverkliga mig, vara lycklig, ringa tv och fråga om jag får göra barnprogram, bli stylist, sminkös, skaffa fler DJ-jobb eller designa kläder tänker jag mest på att jag borde börja banta igen. Det är så SJUKT! Jag skulle kunna gå in på varför jag tror att tjejers självbild ofta är så här, hur det hänger ihop med könsrollsmönster och bli lite
feministisk, men det får bli en annan gång. Egentligen VET jag att jag är bra, duger, är fantastisk och unik som alla andra tjejer men jag förstör allt för mig själv och är så arg för det! Jag måste få det att vända snart, det finns så mycket viktigare och roligare saker att lägga sin tid och energi på! Eller hur?

PUSS KITTY

Av Kitty Jutbring 07 okt 2002 12:14