"Kropp"-arna får skylla sig själva

Detta innebär många gånger att du kan förlorar debatten, bli hånad och förlöjligad, av andra som förmodligen avundas ditt mod.

Men vad gör det?

Det är ju dina ideal, som individ, utan dessa vore du bara en "liten lort". "Kan" inte ta ställning, vågar inte stå för vem du är, blir ett offer för omständigheter andra människor. Riskerar lätt att bli förbigången och "trampad på tårna".

Vem vill bli det? Inte jag i alla fall.

Alltså, var aldrig rädd för att hävda dina åsikter, värderingar och ideal för någon annan.

Om du skulle bli ovän med denna "någon", för det du verkligen tycker, tänker eller "brinner" för:

Vem är då denna "någon" för person, eller vän? Hans eventuella beteende säger mera om honom, än om dig - glöm inte det.

Är det en person du inte känner eller vill bli närmare bekant med? Än sen då, då spelar det ju ingen roll om du gör dig "ovän" med honom.

Är det en vän sedan gammalt du riskerar att göra dig ovän med, för något du verkligen "står för", tänk då först igenom om personen är värd att förlora som vän för detta ändamål. Om så är fallet, "kör till".

Tisdagen den 1 oktober, meddelade nyheterna att Sveriges Tintin, Göran Kropp, omkommit i samband med ännu ett bergsklättringsförsök, denna gång utanför Seattle i USA.

Eftersom jag själv fått nöjet att lyssna på Göran Kropps berättelser live, om resan ner till Nepal, på cykel och hur han laddade upp före, avundades jag mycket hans förmåga till självdisciplin. Jag inser att mycket av den "jävlar anamma"-attityd han hade är behövlig i mötet med de olika vardagsproblemen.

Jag har alltid varit intresserad av självhjälpsteknik och har en mängd sådan litteratur i min bokhylla, som växer med jämna mellanrum.

Men:

Jag har aldrig förstått varför sådana som Göran Kropp och Ola Skinnarmo med flera, alltid måste uppnå yttersta gränsen med sina mål -det vill säga spela "på liv och död" - varje gång dom ska ut på korståg.

Likaså, alla maktkåta dokussåpa-deltagare. Exempelvis polisen "Robinson-Martin" som efter sina hjältedåd i expeditionens final, tog tjänstledigt ett helt år - från polisen - för att glida runt bland kändispatrasket.

Exempel nummer två är:

Den socialdemokratiska riksdagskandidaten - och fjolårets deltagare i Expedition Robinson - Jan Emanuel. Han hade årets mest påkostade personvalkampanj, för att inte säga mest sponsrade.

Vilka den gode Emanuels ideologiska prestationer är har jag inte tagit mig tid att ta reda på. Men, jag börjar mer och mer känna lukten av att "vem man är", är viktigare än ens politiska och ideologiska övertygelser. Men, det är dom stackars väljarnas problem.

Jag fascineras av förmåga till "självhjälp" i den mening att man lärt sig konsten att:

 Tala sanning - och inte hyckla.
 Inte ta något "personligt" -allt andra säger avspeglar dessa individers syn på sig själva.
 Ta inget för givet - våga ifrågasätta vad du själv tycker, framförallt vad andra tycker och säger till dig.
 Gör alltid ditt bästa - beroende på situationens omständigheter.

För varje människa med målet att leva ett så ansvarstagande liv som möjligt är de här grundstenarna, riktlinjer att referera till.

Jag tycker det är "ballt" att följa Kropp och andra adrenalinpundare på deras äventyr, men jag skulle aldrig själv, gång på gång, utsätta mitt liv på det viset. Jag är övertygad om att det finns en mängd andra situationer i vår vardag i vilka man kan visa liknade former av mod som "Kropp"-arna gör, utan att man nödvändigtvis riskerar livet var gång.

Alltså, jag förväntar mig inte och vill inte, att "någon annan ska ordna en bättre vardag" åt mig. Jag ser hellre att varje individ tar ansvar för sin vardag och formar den utifrån sin egen ritning.

När inte den enskildes förmåga räcker till, får hon assistans från solidariska medmänniskor. Det kommer alltid tillfällen då man kan göra insatser som avspeglar mod och humanism. Då är det skönt, tycker i varje fall jag, att känna att man gör det av egen fri vilja. För någon annan och för sina ideal, även om det innebär att man skulle riskerar livet.

Med denna utgångspunkt, är bergsklättring och andra macho-äventyr, patetiska.

Nej, vardagshjältar för mig är då istället Martin Luther King, Carl Bildt, Olof Palme och Janne Josefsson. Dessa människor riskerar och riskerade livet för sina ideal, det dom tror på och tycker är sant.

Av Yohannis Petersson 06 okt 2002 19:12