Spare me

Går inte att hjälpa. Ska ligga i min vita bädd och göra mig osynlig. Vill inte. Dessutom är jag fortfarande våt ...
Vattenångan ryker ut i halltaket. Han stänger av kranarna som droppar vidare fast knogarna vitnat.

Att sitta i badkaret medan det tappas upp kan ses som en förtjusning som med tiden ebbas ut liksom passageraren i en automatisk biltvätt. Men om man talar om mannen vars mörkbruna hår statistiskt sett har fått alldeles för tidiga grå slingor, vars filosofiexamination slussat ut honom som den nya generationens lärare med en kalender som inte går att ta på nog för stort allvar så blir denna banalitet något att tala om för vännerna som han hoppas ska fatta hans insinuation om egenhet.

Ännu värre är det när jag ska följa med på ställen där jag inte har ett uns av samband till sammanhanget, som någon slags symbol för hans perfektionism. Enkelspårigt imageskapande. Genomskinliga hintar som vill, utan större framgång, simma in under huden, upp i det omedvetna och när det gäller kunna träda fram i det primära medvetandet och ge honom några slags förmåner i brist på talanger han önskar han hade, social kompetens, boll- och taktkänsla.

Ältar gamla diskussioner med sig själv i badkaret. Nya argument uppfinns som aldrig dök upp när de skulle infunnit sig. Aldrig så klok som efterklok och en knuten hand över vattenytan i den uppblossade frustrationen.

Allt i badrummet har gjorts om. I tanken.

Det vita standardiserade badrumskaklet och det delvis vitmålade plåtskåpet som finns i alla tvåor längs Långgatan, ser han som enhetligt och strikt inom ramen för cleant istället för massupplagda sjukhusliknande inventarier.

Tvättar sin kropp med tvål som han fått köpa på recept då hans sprickor mellan tårna aldrig försvinner. Sprickor mellan tårna. INTE fotsvamp. Släpper ut vattnet genom det kromlackerade propphålet. Sköljer fötterna väl. Men det viktigaste är ändå att få dem att andas. Ordentlig torkning krävs för läkning. Nu är det dags här. Jag känner det. Han har glömt bort mig. Sträcker sig efter frottén och jag faller ner på det vita kaklet. Är i hans våld.

- Men se där, man är inte riktigt ren förrän man borstat tänderna.

Av Lina Staaf 26 sep 2002 17:02