Filosofi över latrövar...

Som jag nämnt i tidigare artiklar har jag varit yrkesverksam inom en rad olika yrken. Flytthjälp, vaktmästare, städare, fritidsledare, butiksbiträde, industriarbetare och så vidare.

Genom alla år, yrken och olika arbetsplatser har de alltid funnits med. Varhelst jag börjat ett nytt arbete har det inte tagit lång tid att hitta dem där de står och hänger vid kaffeautomaten halva arbetstiden eller går runt bland mer eller mindre intresserade arbetskamrater och försöker roa dem med i sitt eget tycke fascinerande anekdoter om allt mellan hmmel och jord.

Innan jag fortsätter vill jag poängtera en sak: Jag är inte någon arbetsnarkoman och paragrafryttare, utan tror på frihet under ansvar. Alla måste ha rätt att ibland ta fem minuter utöver ordinarie rasttid, oavsett var han arbetar, bara för att prata strunt med arbetskompisarna eller ta en cigg och en kopp kaffe.

Det som dock alltid har och alltid kommer att irritera mig, är att det på alla arbetsplatser, verkar finnas dem som prompt ska tänja på gränserna. Både sina arbetsgivares och arbetskamraters. De verkar ofta nästan se det som en förolämpning att de förväntas komma med en motprestation för att förtjäna sin lön.

Latrövarna har lika många strategier som de är antalsmässiga, men några saker förenar dem och avslöjar dem lätt för ett någorlunda tränat öga:
De har världens sämsta urinblåsor, är djupt fästa vid sina mobiltelefoner och är kroniska socker- och kaffeslavar som de lever i illusionen att alla andra människor är både döva och blinda.

Vidare tror de gärna att omgivningen tycker att de är den roligaste, trevligaste och käckaste människan på hela arbetsplatsen.

Inte sällan är de mycket måna om att ständigt inför sina arbetskamrater förtälja hur mycket de gjort den dagen eller veckan, resultatsreferat som mycket ofta bygger på starka överdrifter eller ren och skär lögn.

De är de första att klaga på en nytillkommen arbetskamrats arbetsresultat eller allmänna beteende, vilket förklaras av att de ser det som en chans att rikta gruppens fokus mot den personen istället för sig själva. Någonstans inom sig är nämligen latröven påfallande ofta medveten om sin lathet, men han är sedan många år skicklig på att förneka det både inför sig själv och andra.

Att kritisera andra för tillfället mer utsatta medarbetare är bara en betingad reflex, som utlöses i försvar mot ett dåligt samvete han eller hon är halvt medveten om.

Det sista och kanske mest förvånande tecknet för oss övriga, är latrövens eviga orerande om lönen, arbetsmiljön och arbetstiderna. Kort sagt kan man säga att hans engagemang i dessa frågor ser ut så här: Han älskar att klaga på dessa ting, men är för lat för att ta reda på hur man går med i facket eller att sätta sig in i vad det senaste avtalet säger.

Latrövarna finns överallt. I varje stad, på varje arbetsplats och i varje människas omgivning. De har alltid funnits där och kommer alltid finnas där, hur gärna man än önskar dem åt häcklafjäll varje gång man måste göra det extrajobb som följer i deras snigelspår.

Lika fullt och sant är det att de alltid kommer att reta mig halvt till vansinne med jämna mellanrum. Inte först och främst för att de är så nedrans slappa, utan för att de förefaller tro att ingen annan märker det.

Visst har jag vid många tillfällen sagt rakt ut till latrövar jag mött vad jag tycker, men med föga resultat. De är irriterande ofta helt enkelt inte mottagliga för kritik, och är de det, är de lika dåliga på att ta den som de är på att göra det de faktiskt skrivit på ett kontrakt om att de ska göra...

Nä, latrövarna är och förblir ett outrotningbart släkte som kommer förfölja mig vart jag än söker mig för att arbeta.
Och det suger på höjden, bredden, tvären och diagonalen...

Av Mattias Landgren 26 sep 2002 15:12