Samhällsfördraget

Vi har i efterkrigstidens Sverige kunnat se hur detta fördrag mellan medborgare och stat blivit allt mer ensidigt. Från att ha varit ett ömsesidigt avtal, där staten förpliktigat sig att upprätthålla medborgerliga rättigheter i utbyte mot att medborgaren betalat skatt, till ett system där medborgaren förpliktar sig att underordna större delen av sitt liv åt politiskt godtycke och få väldigt lite tillbaka.

Tidigare har vi haft ett system som funnits till för medborgaren. I dagens Sverige finns medborgaren till för systemet.

I fördraget tror man sig redan vid din födseln veta att du inte kommer att kunna fatta beslut om vilken skola du vill gå i, vilket sjukhus du vill bli omhändertagen på, var du vill tillbringa din ålderdom och en oöverskådlig mängd andra viktiga beslut i ditt liv. Vidare förutsätter staten att du inte kommer klara av att hantera större delen av din inkomst på ett ansvarsfullt sätt, därför är det bäst att ta den ifrån dig i form av en astronomisk mängd olika skatter.

Med en sådan start i livet är det kanske inte så konstigt att många människor står handfallna när svåra beslut i livet måste fattas. Det är ytterst få som lyckas bryta folkhemmets kättingar och bli självständiga individer som inte förväntar sig att en politiker ska lösa varje konflikt livet. I dagens Sverige är det ofta mer lönsamt att sitta stilla och sträcka upp en bedjande hand mot statens till synes oändliga kassa än att ställa sig upp och göra något på eget bevåg. Egna initiativ kan nämligen äventyra systemet och politikernas makt över ditt liv.

Avtalet mellan medborgare och stat ska vara en försäkring när något i livet gått riktigt snett. Inte ett fördrag som reglerar ditt liv i detalj från din första dag på jorden, där kommunen bestämmer vart din mor ska få föda och sedan tilldelar dig ett kommunalt dagis, tills du ska pensionerar dig och förmodligen drar en nitlott i det stora statliga pensionslotteriet.

Idag talar ytterst få politiker om patienter och elever. Istället är det vård, skola och omsorg som står på agendan. Man talar om system, inte människor.

Så länge människor inte kan välja att säga upp detta fördrag har man heller ingen rätt att underordna dem i ett system de inte frivilligt valt att vara delaktiga i. I annat fall kommer man alltid att tvingas inskränka på individers mänskliga rättigheter, vilket i min värld är helt oacceptabelt, må det så handla om en enstaka människa. Politiker kommer nämligen aldrig kunna fatta beslut som är rätt för alla av den enkla anledningen att vi människor är olika.

Det är dags att revidera det fördrag vi medborgare ofrivilligt ingått med våra makthavare. I årets valrörelse måste något parti att ta strid för individen och våga säga att människor är viktigare än system, annars kommer vi för alltid tvingas vara politikers verktyg för att skaffa sig mer makt och inflytande.

Av Daniel Somos 09 sep 2002 08:57