Photo

Jag sätter foten i marken för att hängmattan ska stanna. Jag sover alltid i hängmattan numera. Det är allt för varmt inne i min hydda. Nu ser jag vad det är, eller snarare ser jag på mannens sätt att bära vad det är. Det är ett barn. Han håller det tryckt mot sin kropp. Jag sätter mig upp. Han kommer närmare. Solen är på väg upp bortom majsfältet.

Mannen stannar när han kommer fram till min gård. Jag gör en gest med handen, för att visa att han är välkommen. Han tar ett par tvekande steg framåt, sedan är det som om han bestämmer sig. Det tveksamma försvinner. Han kommer fram till mig. Rakt fram till mig. Utan ett ord lägger han barnet i min famn.

Det är ett litet barn, kanske bara någon månad gammalt, om ens det. Kanske är det ett alldeles nyfött barn. Jag vet inte. Jag är inte särskilt van vid barn. Jag har svårt att bedöma deras ålder. Innan jag kom hit hade jag knappt hållit ett litet barn i min famn. Här händer det ofta att någon lägger sitt barn hos mig. Bara lägger det i den famn som råkar finnas till hands. På så vis har jag skaffat mig en viss uppfattning om små liv. Det här barnet är annorlunda, det märker jag. Det är så stilla. Är det sjukt? Vad vill han? Tror han att jag ska kunna bota det här lilla barnet?

Jag är bara här för att studera. Vet han inte det? Jag har fått reda på allt det jag föresatt mig och mer därtill. Jag drunknar i material. Det ligger i högar i min lilla hydda. Foton, bandinspelningar, nedklottrad information. Allt det jag ville veta om afrikanska medicinmän har jag fått reda på. Jag har följt med på turer upp i bergen för att samla örter. Jag har suttit långa nätter och iakttagit ceremonier. Jag har sett medicinmän dansa på glödande kol. Jag skulle kunna packa ned all information, resa hem och skriva min avhandling, men jag gör det inte. Jag stannar kvar. Om någon frågade mig varför skulle jag inte kunna svara.

Barnet är inlindat i flera lager mönstrade skynken. Ytterst är en liten, mjuk filt virad om dess kropp och en bit över ansiktet. Nästippen sticker fram. Ögonen är slutna. Lite av det mörka, lockiga håret har klibbat fast i pannan. Det är kanske för varmt för barnet? Jag stryker över den lilla nästippen. Den är kall. Mannen ser på mig. Han ser på mig med en bedjande blick. Jag får lust att rusa upp och springa genom byn och bort till Virinda. Virinda kan sådant här. Han är medicinman. Han vet vad man gör med sjuka barn. Han vet vad man gör med människors önskningar.

Jag vaggar det lilla barnet, fram och tillbaka. Rent instinktivt gör jag det. Mannen mumlar något på sitt eget språk.

"English?" undrar jag.

Han skakar på huvudet. Han fortsätter säga något på sitt eget språk, lite högre nu, sedan tar han tillbaka barnet. Han håller det hårt i sin famn. Han stryker över dess huvud. Hans hand ser jättelik ut när han stryker över det lilla barnets huvud. Han ser på mig. Våra blickar möts.

"Photo?" säger han. "Photo!"

Ingen engelska kan han, men det ordet har han tydligen snappat upp. Photo. Det är det ord alla kan. Det är vad barnen i byn ropar, så fort jag tar en promenad. De skrattar och ställer upp sig i olika poser. Ibland tar jag foton, ibland inte. Jag vill vara närvarande. Jag vill vara en del. Genom kameralinsen är det omöjligt; det blir bara ett dokumenterande. Därför får jag för mig ibland att jag inte ska ta några foton.

När det gäller den här mannen verkar det inte finnas något val. Har han nu så målmedvetet gått vägen hit, för att få ett foto på sitt barn, är det klart att han ska få det. Jag går in i hyddan. Jag letar fram min kamera och laddar en ny film. Det är ingen särskilt bra kamera. Här betraktas den som en oerhörd lyx. Jag fick låna den via institutionen.

"Det är bra att dokumentera i bilder." sade min handledare. "Man minns så mycket bättre då."

Jag kommer precis ihåg när han sade det. Det var ett par dagar innan jag reste. Vi satt inne i hans trånga, lilla rum. Jag hade sådana visioner. Jag trodde att jag skulle ge mig ut i världen och komma hem och visa upp allt det jag lärt mig. Att jag skulle kunna skriva min avhandling och få andra att förstå. Då trodde jag det. Nu vet jag att det är omöjligt. Att det finns så mycket annat. Att det finns så många upplevelser som varken går att fånga i ord eller bild.

Mannen sitter i hängmattan när jag kommer ut igen. Han håller barnet i famnen och gungar fram och tillbaka. Det kommer snart att vara olidligt hett igen. Det är tur att hängmattan är placerad i skuggan. Mannen nickar när han ser kameran. Han verkar nöjd. Han börjar klä av barnet. Han tar bort den mjuka filten och lager efter lager av skynken.

Till slut ligger den lilla där i hängmattan, endast iklädd en ärmlös klänning. Det är tydligen en flicka. Hon ligger alldeles stilla i en lite underlig ställning. Stel och tillrättalagd. Hon är så obegripligt liten när alla lager av kläder skalats av. I pannan har någon målat ett litet, vitt kors. Då förstår jag. Barnet är dött. Helt stilla ligger hon där och är alldeles död.

Insikten får mig att vilja rusa in i hyddan och stänga in mig. Mannen ser samlad ut. Han flyttar sig och gör en gest mot den lilla flickan. Det verkar som om han menar att det bara är hon som ska vara med på bild. Jag tar foto efter foto. Jag står först långt ifrån, som om hennes död skulle kunna smitta. Sedan går jag närmare. Jag lutar mig över henne. Jag knäpper kort ur alla vinklar jag kan komma på. Det är det enda jag kan göra. Det är det enda jag kan hjälpa den här mannen med. Jag kan inte bota eller komma med några tröstande ord. Till sist har jag knäppt upp hela rullen. Trettiosex bilder på ett dött barn. Jag känner mig alldeles torr i munnen. Mina händer skakar. Mannen ser belåten ut. Han nickar mot mig.

Mannen sveper in den lilla i alla lager av skynken igen. Ytterst virar han filten. Han lyfter upp henne och trycker henne intill sig. Han bugar framför mig som tack och sedan försvinner han samma väg som han kom. Jag står kvar på gården och ser honom gå iväg. Han försvinner längre och längre bort över majsfältet. Efter en stund ser jag bara hans huvud sticka upp då och då, för att sedan helt försvinna.

Jag går in. Jag lägger ifrån mig kameran bland allt material på skrivbordet. I skafferiet hittar jag en flaska med ljummet vatten och dricker i djupa klunkar. Jag har dokumenterat ännu en sak. Jag går ut och lägger mig i hängmattan igen. Jag tar fart med foten, så att jag sakta gungar fram och tillbaka i den lilla plätten av skugga. Jag hoppas att jag snart somnar om.

Detta är ett bidrag till Sourze författarskola.

Av Malin Byström 12 aug 2002 12:20