Oskyldigt misstänkt

Min första tanke blev att gå över gatan genast så att jag slapp konfronteras med denna man, som antagligen var både knarkare, våldtäktsman och alkis på en gång; och bara satt och väntade på att något potentiellt offer skulle stiga av bussen. När jag kom närmare såg jag att våldsmannen var rätt liten. Liten och skröplig till och med. En gammal gubbe helt enkelt. Han skulle bli lätt att sparka ner vid eventuellt anfall konstaterade jag och närmade mig honom modigt.

Då öppnar han plötsligt munnen:
- Vad är det här för busstation? Var är jag?

Jag vände mig till den gamle mannen med den ömkliga skröpliga rösten och upplyste honom artigt om var vi var. SEN slår det mig. Han kanske är ofarlig! Han kanske är skadad och inte kan röra sig. Mycket riktigt.

- Jag kommer aldrig komma hem... Jag har ramlat....kommer inte över gatan kraxade mannen med förtvivlan i rösten.

Min rädsla var borta nu och jag förhörde mig om vart han bodde och vart han var på väg. Lite osammanhängande, och lätt irriterad över att jag inte verkade fatta någonting, sa han vart han bodde. Det var i huset ovanför mig. Inte långt, men antagligen alldeles för långt att gå för en ledbruten gammal man som hade ramlat. Han behövde hjälp men jag skulle aldrig själv kunna släpa honom hela vägen. När jag såg mig om efter hjälp gapade gatorna i mitt bostadsområde tommare än någonsin. Inte en endaste människa, inte ett ljud. Det var kört. Han såg vad jag tänkte.

-Bry dig inte om mig flicka lilla. Gå hem med dig. Jag kan sitta här.

Tanken att ge upp och gå hem och sova slog mig men försvann lika fort. Så istället gick jag till ett annat hus i närheten som hade balkonger på ena sidan. Från en balkong längst ner hördes gitarrklinkade, och balkongdörren stod öppen. Äntligen.

-Hallå! ursäkta. Någon där? ropade jag försiktigt.

Ut på balkongen kom en ung kille som såg snäll ut. Jag frågade honom om han kunde hjälpa mig att hjälpa en gammal man som ramlat och han svarade genast ja. Den unga killen såg nästan klenare ut än jag själv, men då var vi alla fall två tänkte jag. Nu märkte jag samtidigt hur det ena fönstret efter det andra i huset öppnas. Lampor tänds och huvuden sticker ut. Hade jag väckt hela huset?

-Går det bra? Behöver du hjälp? Vad har hänt? frågade huvudena.
- Jo tack. En gammal man har ramlat. Jag har fått hjälp. Tack tack.

Jag frågade en kille. Tre kom. Vi gick ner till gubben. När blev folk så här hjälpsamma tänkte jag förvånat.

-Hur länge har du suttit här? frågade tjejen som följde med ner till gubben.
-Jag gick ut vid ett men bussen kom ju aldrig, svarade han.

Vid ett!? Hoppas han bara yrade. Någon borde väl ha hjälpt honom innan i så fall? När killarna lyft upp gubben och gått några steg kunde vi konstatera att det inte skulle gå. Han kunde inte gå själv och ville sätta sig ner igen. Det enda var att ringa taxi. Gubben hör detta och blir upprörd.

-Taxi...nej. Kostar massor av pengar. Har inga pengar. Jag kan sitta här. Han lät mycket ömklig.

Jag försökte övertyga honom att taxi var
jättebilligt. "Kanske 30 kronor", ljög jag. Gubben köpte svaret motvilligt och taxin kom. Vi hjälpte honom in, och hoppade in alla tre i taxin. Taxichauffören som log glatt, skämtade med den gamla mannen och stängde av taxametern efter halva resan. Än en gång förvånades jag. Min erfarenhet av taxichaufförer i Stockholm är en helt annan.

-Det här kostar väl en förmögenhet, jämrade sig gubben i taxin.

I smyg betalade jag taxichauffören och ljög igen.

-Den här taxiresan var gratis sa jag överdrivet käckt.

-Gratis oj oj oj, jämrade sig gubben igen.

I samma sekund dök den smala gitarrkillen upp som varit bort några minuter. I handen han ett plastglas med något i.

-Jag tänkte att han kanske var hungrig så jag tog med lite blåbärssoppa, sa han förläget.

För tredje gången den kvällen chockades jag av hur vänliga människorna var. Är folk så här snälla? Tydligen var det så. De till ryktet så kalla svenskarna hade i kväll visat sina gömda varma hjärtan. Blåbärssoppa!

Till vår lättnad hade han både nyckel och visste i vilken lägenhet han bodde, så vi hjälpte honom in. När vi står utanför gubbens lägenhet säger han:

-Vad kommer ni ifrån egentligen? Hur mycket kostar allt det här? Ni ska få alla pengar jag har.

Han verkade tro att vi tog hand om honom för att vi kom från någon organisation, att vi skulle ta betalt.
Eller kanske till och med råna honom. Han hade tydligen samma misstänksamma inställning mot sina medmänniskor som jag, och blåsta blev vi båda två.

Av Caroline Persson 02 aug 2002 14:21