IT phone home

Ingemar Torsell flyttade hemifrån när han var 23. Han tog sitt pick och pack, stängde dörren till pojkrummet, kysste mamma på kind och bosatte sig på jobbet. Det blev liksom enklast så. Han var trött på det ständiga tjatet om att han "aldrig var hemma", vilket han ju faktiskt var varenda gång det fördes på tal. Men det hade blivit alltmer sällan som Ingemar råkade på någon av de andra familjemedlemmarna. Barndomshemmet fungerade i praktiken endast som nattlogi för Ingemar som nu hade bestämt sig för att sluta åka fram och tillbaka och istället förlägga hela sitt liv till en och samma plats.

På jobbet fanns allt han behövde: utmaningarna, pengarna, kompisarna, och flickvännen, Irene, som inte backade vare sig för att uppvaktas över IRC eller att ge honom en omgång i Unreal Tournament. Hon var hans egen Lara Croft, en tuff brud i en grabbig bransch, en självständig tjej som han kunde ägna sig åt när han kände för det men annars lämna därhän. Ingemar fyllde en liknande funktion för henne - en söt kille som det kunde löna sig att hålla fast vid.

På jobbet jobbade man och på kafferasten lekte man, utan att för den skull lämna bildskärmarna, kring vilka all verksamhet kretsade. Order rullade in och kontrakt förhandlades medan nya, smarta lösningar för behov som ingen visste fanns programmerades fram i allt högre takt. Arbetsbördan var stor och nog hände det att Ingemar kände sig både trött och sliten, men då fanns sovsäcken där och lockade med några timmars förarglig effektivitetsförlust. Det hände att han vaknade mitt i natten med en känsla av att utvecklingen ohjälpligen skulle springa ifrån honom om han inte genast fick ordning på den där XML-koden.

En dag drabbades Ingemar av ett systemfel. Han förstod först inte vad det var frågan om. Datorer visste han hur man felsökte, in i minsta detalj, men när det gällde hans egen kropp hade han visst glömt hur han skulle tyda signalerna. Nu låg han där på golvet och kunde inte komma upp. Hjärtflimmer och akut vätskebrist, konstaterades det på sjukhuset, där han måste stanna minst en vecka innan det kunde bli tal om att börja jobba igen. Ingemar protesterade vilt och begärde ett andra utlåtande - det hade han sett att de gjorde på "Cityakuten" - men fick till slut finna sig i att karriären sattes på spel under hans frånvaro.

Ingemar hade nog väntat sig en del sjukbesök. Åtminstone från Irene, men hon hade väl för mycket att göra. Kanske hon i denna stund var i full färd med att konkurrera ut honom från företaget. Ingemar hade länge haft en obehaglig känsla av att hon var den mer begåvade av de två. Tänk om hans flyt var slut i och med sjukskrivningen? Han ryste till av obehag, men erinrade sig i samma stund en av sin mors gamla käpphästar. Det är tillåtet att misslyckas. Vi älskar dig vad som än händer. Du är alltid välkommen hem. Ingemar tittade på klockan. 23:55. Kunde han med att ringa så sent? Handsfree-setet satt fortfarande kvar i hans vänstra öra.

Texten har tidigare publicerats i Nya Dagen.

Av Mattias Agnesund 18 jul 2002 14:26