Hellre en handflata i pannan...

Jag slutade precis ett jobb. Ett jobb där jag inte trivdes, alls. Men det är ointressant. Det som är intressant är det som uppdagats efter att jag slutat där.

För inte visste jag att jag var så spännande att det pratades bakom ryggen på mig. De flesta verkade ganska upptagna av sig själva och gav inte mig särskilt mycket uppmärksamhet. Och jag är inte den som trugar, då får det hellre vara. Om människor inte kan se framför sin egen ytlighet finns det liksom inte så mycket att göra. Åtminstone inte om man försökt och bara fått en kall tystnad tillbaka.

Så jag trodde nog att de tyckte att jag var ganska alldaglig sådär, ja kanske rent av trist. Inte för att själv tycker det, eller någon annan heller. Det var nog bara att jag inte kom till min fulla rätt där, jag fick liksom ingen chans. Åtminstone trodde jag det. Men så var det inte. Inte alls.

Istället tisslades och tasslades det en hel del. Bakom min rygg. När jag inte var med. När jag var någon annan stans. När jag trodde att jag var så tråkig att jag liksom inte fick plats. Särskilt alla gånger då de gick iväg och fikade utan att liksom komma ihåg att fråga om jag ville följa med. Och så skvallrade de.

Och det de tisslade om var först och främst mina artiklar här på Sourze. För ryktet gick minsann, att "den där Maria hon skriver om sånt som vi pratar och inte pratar om."

Och visst - jag är en iakttagare. Det händer att jag är tyst och studerar andra människor. Men jag är inte sådan att jag väljer ut en särskild individ och sedan klankar ner på henne/honom i mina texter, något som mina kära före detta kollegor trodde. Och säkert fortfarande tror. Och det är ju tråkigt för dem, eftersom de aldrig fick reda på sanningen.

Bara en sådan sak som att några av tjejerna trodde att min artikel "Jag spyr på alla lyckade människor" handlade om dem säger väl det mesta. Som om jag skulle ha den minsta anledning att tycka att de var perfekta. Jisses. De var så sterotypa att det aldrig föll mig in att skriva om dem.

Åtminston inte förrän nu. För nu hänger jag ut dem, ordentligt ja, inte bara dem. Och det är egentligen emot mina principer att göra det, såhär. Men det de gjort är värre, så de får stå sitt kast. Faktiskt.

För istället för att prata med mig om mina texter, ta upp en diskussion och vara nyfiken så avklarades all denna misstänksamhet och till och med avsky när jag inte var med, särskilt i rökrummet. För jag röker inte, och då passade det ju utmärkt att prata där, utom hörhåll.

Gud, så smart.

Och sedan var det liksom ingen av dem som pratade med mig. Och alla gick omkring och trodde saker som inte alls stämde. Till och med de som inte skvallrade. En ond cirkel. Tyvärr var det ytterst få som vågade se igenom skvallret och upptäcka mig, människan bakom. Men det är bara deras förlust, jag klarar mig utan fegisar.

Så jag säger bara - fy fan för skvallertjejer. Fy fan för att vara så feg och låg att man inte vågar prata om det man är orolig för, och nyfiken på. För det var tjejer som skvallrade. Långt ifrån alla, det fanns änglar också, men fenomenet är intressant. Jag tror nämligen inte att killar reagerar på samma sätt. Ska man hitta ytterligheter även där för de flesta människor, oavsett kön, påverkar på ett mer naturligt sätt - genom att prata och försöka reda ut så är det väl de som slår den stackars utsatta individen sönder och samman. Men hellre det. Hellre en handflata i pannan än tjock tystnad och isande blickar.

Det händer att jag skriver arga artiklar ibland, om företeelser jag upplever i livet. Jag skyr inte orden utan skriver som jag tycker och känner. Sedan är jag mottaglig för reaktioner. Men inte sådana av det tysta slaget, det är ju liksom svårt att förklara sig då.

Dessutom pekar jag aldrig ut någon särskild individ, jag skriver om samhället i stort, samhället som det ser ut för mig, olika företeelser som de flesta säkert kan känna igen sig.

Det missade mina kära före detta kollegor.

Och jag säger bara - synd för dem.
Synd för dem att de inte gav mig chansen att förklara det. Synd för dem att de inte försökte överhuvudtaget.

Och så vitt jag vet sitter de fortfarande i det där rökrummet och skvallrar...

Av Maria Ryberg 27 jun 2002 13:05