Den lilla SFI-vägen

Den första dagen när jag kom till Benningeskolan gick jag inte den lilla vägen. Jag gick den andra vägen vilken människor vanligtvis använder. Den lilla SFI-vägen var fortfarande obekant för mig, eftersom jag var en ny SFI-elev.

Det var i augusti och dagen var solig och jätteskön och den första sak jag märkte där var ett blommande äppelträd som stod utanför SFI-byggnaden. Trädet gav mig en välkomnande känsla. Jag satt under trädet och väntade på min första lektion. Eleverna samlades snabbt och vi gick in i klassrummet. Alla pratade svenska och jag var jätterädd att någon skulle fråga mig någonting, eftersom det enda jag kunde säga på svenska var "Tack" och "God morgon".

Lektionen började och lärarinnan pratade och pratade och jag lyssnade men kunde bara förstå hälften av vad hon sade. Jag fick panik och tänkte "Jag kommer aldrig att lära mig svenska." Jag blev nästan arg på mig själv att jag inte kunde förstå allt. De elever, som varit på SFI förut, presenterade sig för oss nya elever. Inese från Lettland, Moris fån Iran, Rose från Chile, Faten från Turkiet, Lawona från USA, Galina från Vitryssland.och jag tänkte "Herregud, vad roligt, hela världen samlad i ett litet klassrum". De pratade och det var jättespännande att lyssna till olika livshistorier, om deras länder och erfarenheter. Efter lektionen drack jag kaffe med Inese, Lawona, Faten och Galina och senare gick vi hem tillsammans. Då gick jag den lilla SFI-vägen för första gången. Vägen var liten och lerig, men den var en genväg till klassrummet. Kanske de ville ha en genväg till det svenska språket. Vi gick den vägen, pratade och skrattade. Vi skrattade eftersom vi inte kunde bra svenska och det blev mycket missförstånd i vår konversation. Det kändes jättebra den där första gången på den lilla vägen, att prata med människor från hela världen och vi pratade samma språk, inte så bra men vi pratade och skrattade. Dagen slutade bra.

Det var redan november och dagarna blev mörkare. Nästan varje morgon gick jag den lilla vägen och med varje morgon kunde jag mer svenska. Jag kunde prata mer med nya vänner och världen samlades även mer runt mig. Det visade sig att människor i hela världen är lika.

Jag slutade SFI strax före jul förra året men jag går fortfarande i samma skola. Häromdagen var jag sen till "svenska som andra språk", och för att komma dit snabbare gick jag den lilla SFI-vägen. Då kom jag ihåg allt, det nya språket, att det var så svårt, de människor jag träffade där... Jag tänkte att man behöver fler av de små genvägarna till andra människor. Det är inte så svårt att prata med en man från andra sidan jorden. Vi måste bara våga gå de små vägarna. Vi vet aldrig vart de vägarna kommer att ta oss.

Min lilla SFI-väg tog mig till ett helt nytt språk och till några mycket goda vänner.

Av Diana Ilic 31 maj 2002 13:43