Ett möte med ett hus

Sanden är snustorr och solen har just gått ned. Jag är ensam. En hund luktar på hästavfall och står utan mänskligt beskydd. Jag går upp för en föråldrad, gammal stentrappa, som har trampats fler än en gång, faktiskt fler än det går att räkna. Trappan är gammal. Förbi en förruttnad tröskel, där rostiga spikar i massiv metall skrämmande skjuter upp. Jag aktar mig för skada. Hunden har slutat att slicka avfall och slickar nu en förbigående jungfru, klädd i linne och förgätmigej.

Jag tvekar inte utan går med långsam säkerhet genom den nyöppnade ekdörren. Men hör! Inget knarr... utan tystnaden. Det är tystnaden. Ett skall från den där hunden hörs och dörren slås snabbt igen... och jag står i mörkret. När jag så äntligen! ser handen framför mig, efter tålmodigt väntande i obscuriteten, börjar jag treva uppför den smala trappan i den avlånga byggnaden, som letar sig uppåt i skyn. Jag slår huvudet mot utstående bjälkar längs vägen upp till mitt höjdens mål och vilja. No goal... "Det är vägen som är mödan värd" och så plötsligt! syns ett obehandlat 20-talsfoto av Karin Boye? Nej hon är inte född än.

Ett enda ljud hörs och kan det vara något annat än mina läderstövlars mockaband glidande hud mot hud? Nej. En svartråtta som ska bära på en pestlus och få mig liggande här under, där människogravar delar plats, passerar stressat förbi. Gnisselpipet ger mig rysningar i kroppen och jag fortsätter min färd. Inte är jag rädd inte, utan avvaktande passiv kanske man kan säga. Hunden med skabb krafsar på ekdörren på nedre botten. Den gör märken i träet, om vilka varelser som jag om några hundra år trångsynt skall analysera och yttra: Nej men vänta. "här har nog en stackars fånge varit inlåst." Jag hånler, för hunden är brunstig och vill ha... vill ha. Ja, du vet nog vad han vill ha. Stenbumlingen till huset är redan kal och kall och den ser ut som om den redan levt ut sin storhetstid, sina sinnens glada dagar. Vad kan vi om framtiden sia?

Sånär som på några oansenliga, i väggen nedsänkta, fönstergluggar, som ger ett svagt ljussken, är det för en utomstående helt svart. Här inne har jag varit en gång förr. Det var en gång som jag inte har något minne från. Det var om hösten för 19 år sedan. Hösten då min mor förlöste sitt enda barn, var en blåsig sådan. Så extrem var den att havet, som nu ligger blankt som en spegel, slog upp på tornet jag går i. Den hösten var den första, den hösten då jag föddes. Mor var ömsom sköka, ömsom piga. Det var en kvinna som om olagliga stölder alltid var tvungen att tiga, om inte livet torde sig så svårt att hon valde bort det. En obetydlig silverskeds öde blev plötsligt mitt. En silversked som mor stal från kunden/husbonden på Nicolaigränd...
Följden blev att hon till Kruttornet sändes. Kunden var den brunstiga hunden, mor var flickan i linne. Hon blev gravid den dagen och hon fick dragas med mig. Så gick det väl ett par dagar, efter vad jag har hört ej källkritiskt, sedan kom hon till denna motbjudande byggnad. Hennes sista ord lär ha varit: "Jag känner mig sömning, en stunds vila skulle göra mig gott". Så syddes hon in i byggnaden jag trevar upp för.

Häruppe, dit jag säkert kommer om bara en liten stund, växte hennes för unga buk i takt med tidens fortlöpande. Efter nio månader var det dags. En mage stor som en sol var då hennes främsta kännetecken, om någon hade kommit och hälsat på. Men så var inte fallet. Inte ett ord föll på hennes läppar mer, inte ens ett skratt. Och den höstkvällen, då hösthavet hotfullt slog mot kruttornets väggar, fylldes huset med ljud. Fasansfulla skrik, vars ekande skapade operamusik i takt med bastonerna från vågorna, och kraftfulla utrop. När det så efter timmars kamp plötsligt blev tyst tog min tidräkning sin början, vilken jag navigerar från än idag.

Min mor var en främling, för hon gav mig sitt liv, där hon med blottat underliv repellerande kved. Strax innan hon gick bort, under det skeende då moderkakan förruttnade under stank, lär hon ha fallit i djup sömn och drömt att hon fallit på knä framför altaret. Där på torget skulle hon ha bett om nåd från den korsfäste profeten: "Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig? Och så dog hon. Sanden var plaskvåt och solen hade just gått upp.

Det var Jan i Skrolycka som hämtade mig. Hunden har börjat leka med ett träd och jag går fortfarande uppåt. En KNALL hörs! Jag rycker till. Åskan har börjat och fukten kommer strax. Jag är så ensam som en människa kan bli. En människa utan mänskligt beskydd, som tvingas gå i sin döda moders fotspår. Ömsom sköka, ömsom dräng. Så var man där. Ännu en ekdörr, tjock som bondfrun, skön som mor, och den står öppen. "I want to be alone." Så är jag inne...

Dörren är stängd, jag är blöt av vätan som måste ut.
Min moder ligger bredvid, hon är frusen i sitt tjut.
Och jag börjar tjuta jag med.
Där ligger hon, en rutten gammal sköka, med sonen sin.
Vem låste in mig? Vem är från Lucifer sänd?
Jo, Jan i Skrolycka, med villa på Nicolaigränd.
Jag gråter för mina misstag och genetiska fel
att jag aldrig upplevde barndomens kyss och mors kel
Att jag yttrade för tydligt vad jag av bekanta hört:
Att skökan Elin, enligt Jan, hade lammkött så mört.
Hur vred blev jag då inte på fosterfaderns ord?
Var han skyldig till något så fruktansvärt som mord?
Borta i hörnet syns nu den första smittade råttan,
som har fraktats hit med den långberesta flottan
Jag gråter och låter råttan ta ett första bett
och nu sprids digerdöden som en vårvind lätt
Jag dör där jag föddes bredvid min mögliga mor
Profeten är upphängd fram vid domkyrkans kor
Jag dör under månens starka sken
Bredvid lilla mamma, smutsig eller ren?


...uti vår hage där växa blå bär, kom hjärtans fröjd...

Av Kalle Möller 17 maj 2002 15:52