dekonstruktion

jonas och jag sitter på bussen och naturhistoriska riksmuseet åker förbi bakom honom. då och då seglar en lyftkran förbi. jag tänker på att lyftkranar monteras ned innan de flyttas och att de sedan monteras upp igen under blekblå skymningshimmel. som järnornament av liv. och att varenda en får mig att tänka på kärleken i jävla göteborg. men det säger jag inte till jonas.

jonas är tjugonio år och har världens största bruna författarögon. han är en lång och gänglig rökare som ville bli rockstjärna i ungefär samma veva som jag ville bli groupie. på bussen sitter vi bredvid varandra och har väl i stort sett insett att vi har blivit för gamla för sådana drömmar nu.

Jaques Derrida är sena 1900-talets viktigaste västerländska filosof. han har blivit kritiserad för att vara apolitisk och argumenterande, ironisk och översittande. det är lätt hänt att man blir kritiserad för sådant, när man skapar ett tankesätt som går ut på försvinnandet av ursprung. en filosofi som ifrågasätter varandet av precis allt, vilket dras så långt att till och med orden som filosofin skrivs ned med omringas och stryks över av författaren själv. eftersom inte ens orden är säkra, inte ens orden går att lita på. Derrida kallar sin filosofi för dekonstruktivism, men säger att det är ett skitord. och enligt destruktivismen är det ett skitord, enligt destruktivismen är alla orden det.

när naturhistoriska riksmuseet åker förbi bakom jonas och han frågar mig hur jag mår då berättar jag om destruktivismen för honom. eftersom destruktivismen är den enda filosofin jag kan säga att jag tror på. och att kontentan av det inte är speciellt peachy, eftersom konstruktivismen per se är omöjlig att tro på. eftersom ingenting är sant.

tänk dig, säger jag till jonas, att varje absolut sanning luckras upp. att alla heliga bilder suddas ut. som modersrollen, till exempel, eller kärleken, eller gud. ja, eller orden. om man vet med sig att orden som man använder aldrig till fullo beskriver det som man försöker beskriva, att ordet katt aldrig är detsamma som en riktig katt, att orden ska vi ta en öl aldrig kan visa all längtan eller törst eller begynnande alkoholism eller desperat behov av närhet som de orden må innehålla, om man vet det och ändå bara har de orden att uttrycka sig med och att möta människor med - vad blir det av livet då?

och jonas bruna ögon glittrar framför en lyftkran och han säger att han alltid har fallit för starka, tänkande kvinnor. och jag tänker att han går på amfetamin och undrar vad jag själv faller för. jag vet ju att jag föll för kärleken i jävla göteborg. och plötsligt minns jag kyssarna.

plötsligt minns jag kyssarna och ännu fler lyftkranar åker förbi bakom jonas som mobila jävla monument av den kärlek som aldrig är sann och då börjar jag nästan gråta där i bussen.

...

jag har för stor frånvaro och borde få underkänt på stället av min teoriprofessor men får stanna kvar för att jag är en bra röst i klassrummet. och för att jag är en av tre som förstår dekonstruktivismen direkt. trots att det är en sådan filosofi som får professor paul schreiber att slå sig på knät och skratta ut till klassen att dont worry if you dont get this philosophy - what you should worry about is if you DO understand it! och trots att jag kallar honom the archaic male dominance personified rakt i hans ansikte och trots att han tror att mina dikter om mcdonalds handlar om döda kor och barnarbete och luftföroreningar - eftersom han tittar på mig och ser den radikala anarkofeministiska dekonstruktivist jag är - och trots att han blir förvånad över att få veta att de handlar om kärlek och trots att han alltid stannar mig när vi möts i korridorerna och säger, you dont look too happy? - trots allt detta låter han mig gå kvar i plugget. som om han tyckte om min obehaglighet.

det är ju annars väldigt jobbigt med eviga sanningar under dekonstruktion.

han ser ju att varje kille i klassen kommer ut på rasten och ställer sig tysta och fåniga bredvid mig när jag röker och väntar på att bli tilltalade av mig. för att de behöver hjälp med sin uppsats, eller för att de behöver en kvinna som är stark och tänkande och som de kan visa upp. precis som kärleken i jävla göteborg gjorde. satte mig på mantelspishyllan som vilket diplom som helst och bjöd hem vännerna på fest så att de fick se och imponeras av mig och så att alla ex-flickvännerna fick säga henne kommer jag ALDRIG att kunna konkurrera med. kanske ser professorn det, kanske kan han läsa min historia, och kanske är det därför han låter mig gå kvar.

jag vet inte. jag vet ingenting. jag målar mig med smink som inte finns och jag ifrågasätter dogmer som inte finns och jag minns mina minnen och känner mina känslor men litar inte på dem för ingenting är säkert. inte ens jonas. inte ens naturhistoriska riksmuseet. och inte ens lyftkranarna. eftersom de är under dekonstruktion.

som jag.

------------

streckad linje noterar samband

timmar efteråt och jag har suttit och surplat en stor cola framför min terapeut håkan och funderat på möjligheterna att inleda ett förhållande med honom allt mitt våta och särade ben och lena lår ovanpå skrivbordet bredvid datorn med skärmsläckaren över min journal och hans hårda och djupt djupt och låt mig skrika hur högt jag vill och håll inte för min mun alla patienter skriker på sjukhuset så knulla mig nu för fan och gör det bra var elak håkan elak! under tiden han har gått på om hur viktigt det är att vi fortsätter prata om mamma och mig eftersom mitt förhållande till henne är rätt så stört och att lösa det skulle hjälpa mig att förhålla mig till andra människor på ett friskare sätt än vad jag gör nu, vilket, menar min terapeut håkan, så småningom kommer leda till att jag kommer att attrahera mer normala människor än de som jag attraherar nu.

får jag flytta utomlands utan att komma tillbaka? frågar jag. och sedan är mina fyrtiofem minuter slut.

och utanför sjukhuset har det börjat regna och i regnet går jag och röker och svassar i min skinnjacka den nya kostymen att klä kärleken i. en röd av skinn som han ska se henne i och i mina clownsskor för jag känner mig vacker i ny makeup av endast underlagskräm och vaselin. killar i budbilar tittar. män på busshållsplatser gör likadant. och busschaufförer försöker att starta fåniga konversationer. jag tycker mycket om att vara vacker. jag tycker mycket om att bli tittad på. men det jag tycker bäst om är att inte titta tillbaka. det jag tycker bäst om är att avfärda. så jag ringer en av mina sjuka personer som jag tycker så så så mycket om och ber honom komma med sin sjukdom till stockholm så att jag kan få känna mig lite hemma ett tag. och hela tiden regnar det, och hela tiden är jag vacker, och hela tiden röker jag, och hela tiden blir jag äldre, och när jag kommer hem ser jag att dekonstruktivismen som jag tror på så helt och fullt byter namn i mig hela tiden - från dekonstruktion till konstruktion till destruktion - och jag älskar det lika mycket som jag älskar hans röst i min mobil när han säger:

fia. du är en väldigt störd individ.

för hela tiden regnar det. och allting är under dekonstruktion. och alla alla regler ändras hela tiden. det är bara märket på mina cigaretter som förblir.

marlboro lights är ett evigt och oslagbart fenomen. nästan lika säkert som mitt sjuka. i evighet. och amen.

regn. och gud. blir kaffe. och en sol. tills allting ändras. i en underlagskräm. över en finne. och ett ögonlock. som blir kysst. och känslan av en närhet. som inte finns.

--------------

streckad linje uttrycker samband

då och då - trots att syntaxen skvallar om annat och trots att jag blir liksom onåbar - kan känslan av att en huvudvärk försvinner räcka för ett ögonblick. och jag kan nästan, nästan tro att jag har chans att bli lycklig.

krama mig mjukis. så ska gråtis födas och hela världen få veta att det friskas centrum är lika instabilt som värme. och sedan ska det regna igen. vid en väg. där bilar åker. och då ska jag ringa till dig. igen. och det ska liksom kännas

fint.

Av Annakarin Josefsson 07 maj 2002 10:57