Jag sålde min själ till det skrivna ordet

Jag kommer alltid återuppleva den när jag hör Twin Peakssoundtracket men det krävs även metaforer, formuleringar i skrift för att jag ska kunna bearbeta känslan. Känslan av dig. Känslan av mig. Känslan av kalla kalla nästan medelhavsnatten. I Göteborg. Allting började i fredags, för tusen år sen, för några veckor sen på dansgolvet, och stelnade när som helst på morgonen.

På nåt märkligt plan hade jag nästan lyckats inbilla mig själv att jag kände för dig vad jag borde kunna känna för vem som helst förutom dig. Jag hade tvingat fram ett begär där inget rimligen borde funnits. Så fel, så skrattretande fel men en kort sekund så rätt? En blå flik av axel som kunde varit så rätt. Naturligtvis visste jag att det bara var båg, bara var framtvingat av behovet att längta. Så jag gjorde mina försök att intaga dig. Men hela tiden med känslan av att stå bredvid och betrakta mig själv göra alla de saker man gör när man är kär. Och skaka på huvudet. Det här är inte rätt. Jag kan förklara dina blåa ögon och låtsas vansinnig svartsjuka vid minsta kroppskontakt mellan dig och någon annan men. Du vet. Det är bara båg, bara framtvingat av behovet att längta.

Och hela hela kvällen i ett rus av virvlande kulörer, blonda bartendern, drink efter drink efter gräddigt rosa drink. Franska cigaretter och Göteborgs rapé. Jag har aldrig. Samtliga lyfter sitt glas när jag har aldrig aldrig velat hamna här. This is not me, this is not all there is. Vi sitter nära nära men ingenting. Var är ruset som borde infinna sig? Nej bara framtvingad längtan. Inte äkta inte ett duggregn äkta.

Plötsligt blev alla vettiga och somnade, de tänkte framåt, de tänkte på den tidiga väckningen. Men jag tänkte bara att vad spelar det för roll vad spelar någonting för roll men jag borde ge upp jag tänkte jag har gett upp. Och mjuka varma kinden mot sängen och pennan mot pappret, redo att än en gång spilla själen ut i pappret, hora ut känslorna och tankarna - i bakgrunden surrade betalteveporren och unga flickorna som inte heller riktigt kunde släppa taget utan stannade vakna. Och du i centrum du lyste upp du skymde solen men de kunde inte få grepp om dig.

Du gled ur greppet och slirade över till mig du sade "låt oss prata" och vi försvann.

Vad hände sen? Ja vad hände sen. Hur kunde statiska du och statiska jag bli elektriska vi? Vid hissarna på det eleganta golvet med sammanbrottet och den mjuka hissmusiken twin peaks var det visst ja soundtracket från twin peaks din hand som förstod mitt hår och snaran som lossnade och lättnaden över att det var över. Det var äntligen över. Det var inte längre båg, behovet av att längta smälte bort. Och vid hissarna på våningsplan fem på det sterila hotellet hämtade du is från ismaskinen som vi omväxlande smälte i munnen och kastade upp i taket till splitter som i sin tur smälte. Jag svävade.

Här är momentet som inte går att förklara utan att vardagens banala associationer smyger sig på bakifrån och stryper minnet.

"Vadå knullade ni?"

Nej.

"Vadå inte ens lite blöttigt hångel?"

Nej.

Jag fann mig själv tänkandes ut hur jag bäst skulle skriva ner just den känslan när vi smälte is och serverade klyschor och sen kände jag mig sjuk av arbetsskador och dödsled på att skriva om allting. Jag bestämde att jag varken ville berätta om eller skriva om min och din elektricitet. Just så rädd för det banala. Just så rädd för att stå blottad och få texten/minnet klassat som strunt. Billigt skit. Jag vill aldrig att det ska bli billigt aldrig aldrig någonsin. Det var vid hissarna, stirrandes ner i den grönfläckade mattan då alla klyschor blev sanning, då nånting riktigt riktigt fint uppstod mellan dig och mig och ta mig fan om du inte kände det också. Du må ha återgått till ditt riktiga jag och inte förstått. Men jag är kvar.

Mitt i Göteborg, när som helst på morgonen finns en parkbänk som egentligen hör hemma i en medelhavsnatt mitt i ett levande nattklubbsområde. Musiken dunkar bilarna tutar och människorna går i kortärmat och ler mot varandra. På bänken sitter jag uppkrupen mot dig och vi blåser rök ut i luften, både av kyla och av franska cigaretter. En kvinna nyss utkommen från krogen bakom oss kommer fram och säger: "här får ni en ros för att ni är ett så sött par". Du säger "tack" och slänger iväg den. "Så jävla mycket betydde den" fortsätter du. Jag springer iväg och plockar upp den och lägger den i min väska. Skillnaden mellan dig och mig. Skillnaden i vårt förhållandesätt till världen. En skön skillnad. Jag röker munbloss och du säger dra halsbloss. Munbloss slösar cigaretter och halsbloss slösar liv. Men inatt slösar jag inte med något liv, varken på halsbloss eller sömn. Du har tagit på dig dina glasögon och vi går hand i hand genom levande staden så annorlunda mot Stockholm. Vi återvänder till hotellet med fåglarnas kvitt eller dubbelt. En märklig man vid lobbyn fångar din uppmärksamhet. Där tog det slut. Där förlorade jag dig.

En märklig man vid lobbyn hade fångat din uppmärksamhet som var min min min och jag kände hur jag bleknade som gammal färg som gammalt gammalt hus tynade jag bort och kvar blev alla farhågor alla ångestar. Alla spruckna ord och förstörda minnen. Jag tänkte jag vill inte sälja själen igen. Jag vill inte berätta om minnet. Jag går fram till dig efter en evighets väntande en evighet ignorerad och säger att jag går upp nu.

"Vi säger ingenting" och så går jag.

"Och vi ångrar ingenting!" ropar du efter mig.

Morgonen efter var du du och jag var någon helt annan. Det kändes som dagen efter ett one night stand och jag var fast i ruset och du var nästan generad. Men vi säger ingenting. Du berättar om journalisten Gunnar som jobbat som nattportier förr och därför stod i lobbyn klockan sex och var märklig. De undrar inte mer.

Nej jag tänkte verkligen bevara det i mig själv. Inte skriva ner det på något sätt utan bevara det i mig själv. Men det kan jag inte. Jag måste alltid skriva annars förlorar jag känslan. Jag kommer alltid återuppleva den när jag hör Twin Peakssoundtracket men det krävs även metaforer, formuleringar i skrift för att jag ska kunna bearbeta känslan. Känslan av dig. Känslan av mig. Känslan av kalla kalla nästan medelhavsnatten. I Göteborg.

På vägen hem försökte jag bearbeta det inträffade och insåg att jag behövde skriva. Jag behövde omvandla det i ord som stannar kvar och jag förbannar mig själv för det. För här är jag nu, jag står naken framför dig som följt den här texten till slutet. Jag undrar hur mycket du har förstått, jag undrar hur mycket jag själv har förstått. Jag vet bara att här har jag beviset för att det verkligen har hänt.

Och jag ångrar ingenting.

Av Kee Leong 18 apr 2002 11:24