PPM är en bluff

Mina fonder har alltså gått bättre än många andra - bättre hade dock varit att förvara pengarna i madrassen.

"Som du säkert vet är det du själv som ansvarar för din premiepension" står det i den folder som medföljer brevet. Det där är ju en sanning med modifikation. Jag tillhör själv icke-väljarnas skara; det vill säga jag valde medvetet att inte välja någon speciell fond utan lät mina pengar ligga kvar i 7:e AP-fonden. Jag känner mig alltså inte speciellt ansvarig för någonting som angår premiepensionen, och hade röstat emot dess införande om jag hade fått chansen. Grundorsaken är att jag inte anser att man bör spela roulett med sina futtiga pensionspengar. Det är bara riktiga kapitalister som har råd med det.

Man kan också säga att jag är genetiskt vaccinerad mot att spekulera i aktier. Det borde räcka med min farfars karriär som misslyckad aktiespekulant. En gång i tiden berättas det i min släkt var han Stockholms yngsta bankdirektör och umgicks i kretsarna kring finansmannen Ernest Thiel. Det sägs att de brukade spelade kort tillsammans. Kanske var det den bekantskapen som föranledde min farfar att börja spekulera i aktier, för att på så sätt bli en finansman också han, få ihop ett större kapital att agera med.
Annars var aktiefebern en ganska spridd åkomma vid den här tiden. Vi talar om åren omedelbart efter första världskriget epoken finns skildrad i Birger Sjöbergs roman Kvartetten som sprängdes när alla aktier tycktes stiga mot höjden och få i åtminstone städernas borgerliga kretsar stod immuna mot aktiemarknadens lockrop. Fondmäklare och andra intressenter samlade folk omkring sig på stadshotellen och uppmanade dem att börja spekulera i aktier för att inte gå miste om värdestegringen, ungefär som Birger Sjöberg har skildrat det. Det var vanligt att låna pengar på sina nyss inköpta aktier - enbart för att köpa nya. Men i samband med deflationskrisen 1920-22 störtdök aktierna och många spekulanter gick i konkurs, däribland min farfar.

Med skulder på en halv miljon kronor motsvarande cirka 7 miljoner i dagens penningvärde drog han sig tillbaka från bankvärlden, lämnade Stockholm, flyttade ut på landet och blev hönsfarmare. Denna plötsligt infallande proletarisering för länge sedan blev ett trauma som starkt påverkade min pappa och därmed även mig under min uppväxt.
Det är inte bara min familj som har blivit misstänksam mot aktiespekulationer efter dessa upplevelser. Det gällde också folk i gemen. Leif Vindevåg, utredare vid OM Stockholmsbörsen, uppskattar att kanske 5 procent av befolkningen ägde aktier under 1920-talet spekulationsvågen rörde alltså bara borgerliga skikt. Efter deflationskrisen och 30-talsdepressionen minskade aktiesparandet. Först vid mitten av 80-talet hade andelar svenskar som ägde aktier segat sig upp till 8 procent. Den stora ökningen i aktiesparandet har skett sedan dess. Först det förmånliga fondsparandet, sedan Telia-introduktionen som misslyckad folkaktie och nu premiepensionen har gjort det i princip omöjligt för någon att stå utanför spekulationstänkandet. Jag ser det som en fälla och som ett sätt att lura svenska folket. Genom att stirra oss blinda på den förmodade ökningen av våra premiepensionsandelar ska vi glömma att vi faktiskt nästan allihop kommer att få sänkt pension framöver.

Men om det var statsmakternas uträkning så gick det åt skogen med det! För premiepensionernas värde har sjunkit oavbrutet sedan de infördes. Antagligen kommer börsen att stiga snart igen det vet dock ingen. Det är dock dumt att vara aktiespekulant när man inte har råd att avvara de förlorade pengarna. Det är inte bara dumt, det är direkt oansvarigt av staten att locka oss in i detta.

Av Andreas Björsten 12 apr 2002 13:39