Hade du en lycklig barndom?

För länge sedan träffade jag en kvinna som startat hjälpcentrum för misshandlade kvinnor. Jag undrade hur det kom sig att just hon - en svetsare på Volvo - dragit igång en så omfattande verksamhet. Hennes berättelse var kafkalik; ett äktenskap av slag, spark, sorg och förnedring. Men när hon tagit sig ur detta ville hon hjälpa andra kvinnor i samma situation. Hennes styrka att ta sig ur helvetet berodde enligt henne på att hon egentligen alltid i grunden haft en bra självinsikt - vetat vem hon är och vad hon känner - som kom från en lycklig barndom. Denna barndom kunde inte hindra henne från att göra fel val, men den gav henne styrka att ändra på situationen.

Det är viktigt att ha en lycklig barndom, för det är grunden till den person man blir sedan, som vuxen. Därmed inte sagt att barndomen determinerar helt hur det resterande livet blir, man kan ju skapa sitt liv även senare. Men mycket tyder på att barndomen är den grunden som resten av byggnaden byggs på. Om grunden sviktar, då håller inte det bästa av byggen.

Jag tror att det är just detta som är barndomens makt över oss; att vi bär den med oss hela livet antingen som en källa av styrka och insikt, eller i tragiska fall som ett svart hål som suger i sig all vår energi och kraft. Därför måste vuxna och föräldrar i samhället se hur barndomen är en extrem viktig tid för hela samhället. Dåliga barndomar leder till kraftlösa och vilsna vuxna som inte klarar av att sköta relationer.

Förr var det lättare att uppfostra barnen, för man visste vilken vuxenvärld de skulle kliva in i. Även om barnen inte skulle ta över föräldrarnas sysslor som i lantbrukssamhället så kände alla till den repertoar av yrken och nästan alla alternativ som ungdomar hade att välja emellan. Idag vet vi inte vad det kommer att finnas för yrken när våra barn blir vuxna. De har inte ens blivit uppfunna ännu. Idag kan barnen mer om IT och media än vad föräldrarna gör. Hur skall man hävda någon auktoritet då?

I Jyväskylä universitet i Finland har man nyligen genomfört ett projekt där man studerat vad som är en lycklig barndom. Människor har fått beskriva sina lyckliga barndomsminnen. Det överraskande var att det handlade inte om kvalitetstiden - besöken på Disney World eller de första tv-spelen.

Det handlade helt enkelt om vardagen och kvantitetstiden - när man var ihop med föräldrarna och gjorde små saker. Det avgörande var att ingen hade bråttom och att föräldrarna var helt fokuserade på sina barn. De lyckliga stunderna var fisketurer med pappa eller cykelturer med mamma, när alla var hemma och bakade, eller när man gick till bio hela familjen.

Föräldrarskap handlar inte om att tillfredställa varje behov direkt. Man kan ju inte köpa sitt barn en lycklig barndom. Det handlar inte om att köpa fyra par Gul och Blå -jeans, eller varendaste Gameboyspel. Det handlar inte om att rusta barnet med rätta prylar utan det handlar om att umgås med sitt barn. Det är det varenda barn har innerst inne; ett behov av sina föräldrar oavsett hur fattiga, okunniga i Nintendo eller fula de är.

Det hör till barndomens psykologiska struktur att man är omogen och i behov av att bli kravlöst älskad av just sina egna föräldrar. De som inte får detta i barndomen söker hela sina vuxna liv kravlös kärlek, vilket man naturligtvis inte kan få av en vuxen. Ingen orkar med en partner som beter sig som omogen och oansvarig unge i längden. Jag känner många kvinnor som säger att "han måste älska mig som jag är, oavsett hur jag är, annars älskar han inte mig!" Det här resonemanget kommer egentligen från den lilla flickans mun, hon som vill att pappa eller mamma älskar henne gränslöst och oavsett. Det är en barns rättighet men det fungerar inte i en vuxenrelation.

Det är just den emotionella grunden för alla vuxna relationer som läggs i barndomen. Därför räcker det inte med en timmes kvalitetstid med pappa då och då. Det är inte ok, att mamman lämnar barnen hemma en vecka och drar på semester med den nya killen. Barnets utveckling kräver att mamman och pappan ser dem, verkligen ser dem. Och man kan inte se någon om man inte tittar ordentligt.

Föreställ dig att du är väldigt förälskad i en annan person, och vill inget annat än vara nära din älskling, men att han eller hon säger till dig att du kan få några timmars kvalitetstid i veckan - det räcker. Ingen vuxen skulle acceptera detta men hundratusentals barn i Sverige måste stillatigande acceptera detta varje dag. I stället har de mobiltelefoner, tv-spel, DVD och Internet. Men detta är dåliga ersättare för en kram och en lugn och kärleksfull blick som verkligen ser dig.

Kanske är det en bra idé att stänga av datorn och gå till barnen, nu...

Av Johanna Parikka Altenstedt 07 apr 2002 20:11