Om förlorad kärlek

Det skulle ju verka romantisk av mig. Men det var lögn. Jag skrev det här i total ensamhet när jag kände mig som mest desperat efter kärlek.

Ja, här är den i alla fall. Hoppas ni uppskattar den.

Jag känner mig avtrubbad. Jag går i en dimma utan att kunna koncentrera mig. Jag fokuserar aldrig. Allt går förbi mig. Inget fäster jag någon större uppmärksamhet på. Mitt minne är kort. Fast varför komma ihåg? Vad urskiljer den ena dagen från den andra? Inget. Allt är likadant. Dimma. Jag vet inte vart jag kom ifrån eller vart jag går. Men jag leds av någon. Någon avgör vart jag går. Jag går nämligen rakt framåt. Jag vågar inte svänga. Vart kan finnas där? Men det kanske står någon i dimman som skrattar åt mig om jag svänger... om det är FEL att svänga. Bäst att vara på den säkra sidan. Att fortsätta gå. Att gå och gå. Det känns meningslöst. Jag går som om jag hade ett kollektivt medvetande tillsammans med varje liten partikel av dimman. Jag vet det som den vet. Ändå vet jag inte hur den ser ut. Eller vad den är för något. Eller varför jag följer dess minsta order. Jag gör det bara. För jag är avtrubbad. För jag vågar inte göra det som jag vet att någon kanske tycker är fel. Fast vem tycker det? Dimman? Existerar dimman eller existerar jag och på mina egna ögon har jag målat en dimma? Jag vet inte. Vågar inte ta några risker. Jag går på. Rakt på. Dag ut och dag in utan att prestera någonting. jag vet inte varför jag gör det, jag vet inte vad jag gör eller hur jag gör det. Men jag gör det. DET vet jag. Utan en tvekan. För det säger varje liten partikel utav dimman.

Vad ser jag där borta? Någon annan. Men hur kan jag bara stöta ihop med någon när alla går i linjer som är parallella med varandra? Det ska inte finnas konflikter i denna dimman. Jag vill ju inte ha något som stör mig i min vandring. Den är för viktigt för att äventyras. Nu ser jag den personen närmare. Det är en tjej. Ungefär min ålder. Hon är vacker. Jag blir nervös. Två steg framåt. Några till. Jag kommer att missa henne. Hon kommer att gå förbi bakom mig. jag tar två steg åt sidan. Nu kommer vi att stöta ihop. Jag känner mig nöjd när jag möter hennes blick. Jag njuter. Men vad ser jag i ögonvrån? Jag tittar snabbt. Ångrar mig...

Det är min stig. Den vägen som jag alltid har följt. Tittar på henne. Vi tittar i varandras ögon. Jag är kär... men min stig? Jag har spenderat så många, många år med den stigen. Jag kan inte förstöra alla de åren som jag har spenderat på den. Då skulle allt vara meningslöst. Jag tittar ännu in i hennes ögon. Blicken sviktar. Jag stirrar på vägen. Hon försvinner ur mina tankar och jag blir överraskad över den lättnad jag känner. Jag tar två steg åt sidan. Tillbaka på stigen igen. Tillbaka där jag hör hemma. Jag ser hennes konturer i ögonvrån. Hon sträcker ut hennes hand lite slappt. Jag svajar till lite kraftigare än vanligt med min arm och våra händer möts. Jag håller hennes hand. Vi fortsätter gå bort från varandra. NU, tänker jag. Nu måste jag vända helt om för att inte mista henne. Samma sekund som jag avslutar tanken märker jag att hon är borta. Jag känner en sorg som till min stora besvikelse snart försvinner. Det var roligt, det som jag hade. En erfarenhet som jag aldrig kommer att glömma. Jag slutar ögonen och tänker. Jag kommer ALDRIG att låta ytterligare en chans som denna gå förlorad. Jag SVÄR vid allt som jag håller kärt. Nästa gång ska jag svika den förbannade stigen. NÄSTA GÅNG!!! DÅ SKA JAG TA TILL VARA PÅ MIN CHANS!!!

Jag gråter en stund... öppnar ögonen... tittar neråt... går med böjd nacke och stirrar på marken så som jag har gjort så många mil innan denna. Jag lägger märke till vart jag går: På stigen. Jag suckar och tänker: Okej, tills den nya chansen dyker upp ska jag följa stigen. Men bara tills dess.

Nu går jag ännu på stigen.

Vad jag inte vet...

...är att jag svurit samma löfte gång efter gång...

...men det har allid fallit i glömska.

Nu tänker jag dock ännu:

NÄSTA GÅNG! DÅ!!! DÅ DU!!! DÅ JAG SKA VISA LIVET VAD JAG GÅR FÖR!!!

Om bara någon verkligen kunde påminna mig när det är dags...

Av Per Sandström 22 mar 2002 13:41