Vattenhålet

Sedan den sommardagen i juli då jag trädde in i denna värld, har jag varit en människa som tänkt, känt och reagerat starkt. Nu känner jag mig bara egendomligt trött och tom. Hon drog skålen åt sidan och la upp fötterna på vardagsrumsbordet. Ute tjöt vinden starkt och med dess styrka for snöflingorna runt och skapade ett landskap i vinter.

1987 - 2002

Ylva var tretton år när allt började. Skolan, vänner och killar var en stor del i hennes liv som vilken annan flicka i den åldern. Kropp, utseende och prestationer fick en ny betydelse för henne. Förändring hade krupit sig över Ylva. Allt blev oerhört jobbigt och svårt. Det gällde bland annat hur kläderna passade, sminket satt och åt vilket håll luggen skulle ligga. Hennes kropp visade spår av Ylvas största intresse, hon älskade mat.

Hon började märka skillnaden mellan henne och omgivningen. Det yttre av Ylvas kropp blev något som etsade fast i hennes ögons näthinna och vart hon gick så tycktes det förfölja henne. Så pass att Ylva en dag slutade spegla sig för hon visste redan hur hon såg ut. Bilden som hade fastnat hade nu förvandlat spegeln till en betraktares öga, spegeln var nu bara ett objektivt sätt att granska flickan framför henne.

Alla goda ting äro tre.

Första dagen Ylva tittade ner i det vattenfyllda hålet så var hon fast, två fingrar i halsen och en känsla av räddning spred sig inom henne. Trots detta var det inte tillräckligt, hon fyllde återigen vattenhålet med hennes inre. Huvudet snurrade, känslorna bubblade och Ylva kände sig befriad. Dag ut och dag in, timme efter timme fylldes vattenhålet och hennes inre tömdes.

Trots detta ändrades aldrig bilden på hennes ögons näthinna. Etsad kvar satt hennes spegelbild där och Ylva blev som besatt. Under årens lopp skapades det en rutin innan besöken till vattenhålet. Grönt Extra tuggummi, glass och Cola light var nu hennes två fingrar. Så fort hon ville besöka hennes plats av befrielse, inledde Ylva det eviga återtåg med just dessa tre ting. Glass för att lägga grunden, tuggummi för att få magen att arbeta och drycken för att det lättare skulle bli att tömma sig. Ylvas hjärna och kropp hade registrerat denna dagliga rutin och inget annat behövdes längre.

Det året Ylva fyllde 21 träffade hon mannen som skulle vara den första människan som skulle få leva med Ylvas problem, förutom hennes familj. Under de fyra åren Ylva och Henrik levde ihop så gjorde Henrik allt för att hon skulle sluta vara besatt.

Henrik gav Ylva sin kärlek, sitt hem och sitt stöd. Men något fattades. Ylva hade den egenskapen att vilja prata om allt, även sitt behov att spy. Vänner, familj och utomstående blev något av ett vattenhål. Men Ylva begärde för mycket, hon begärde att alla som kom i hennes väg skulle se det hon såg och att de skulle förstå henne.

Emellanåt mötte hon människor med samma syn och tankesätt och det fick henne att inte känna sig ensam och oförstådd. Henrik klarade inte av Ylvas besatthet, detta var för honom så sjukt och galet. Sluta äta fett och godis, och rör på dig, var hans råd. Henrik var klar med hur detta skulle lösas, Ylva blev irriterad. Ylva och Henrik tog ett gemensamt beslut hösten 1999 att slutet hade kommit till deras fyra år långa förhållande. Trötthet, besatthet och saknad av insikt var grunderna till deras beslut.

Strax efter detta så insjuknade Ylva i halsfluss och influensa. Detta medförde att hon gick ner 10 kg. Nu vägde hon 63. Fast hon var så sjuk att hon yrade så var Ylva otroligt lycklig. Aldrig hade hon mått så här bra, för första gången sedan hon var 13 år så hade bilden på hennes näthinna ändrats. För att hålla vikten efter sjukperioden började hon att svälta sig. Allt för att hon skulle kunna hålla sin vikt och kanske försöka gå ner ett par kilo till. Trots detta började kilona sakta men säkert komma tillbaka. Och med kilona kom bilden åter till hennes näthinna.

Paniken blev starkare än någonsin, för Ylva hade fått smaka på lyckans sötma. Efter det kom den svåraste tiden i Ylvas liv. Ylva började plåga sig, hon började arbeta dubbelt, träna som en galning och spy som en besatt. En dag mitt i denna virvlande karusell gled Ylva ner i sitt badkar fullkomligt slut och trött.

Hon sträckte sig efter klockan på badrumsgolvet. Klockan visade Ylva att hon hade två timmar på sig till nästa arbete. Hon suckade och tänkte att hon istället hade velat stanna hemma. Myrorna i Ylvas kropp fick henne att ge upp. Hon funderade på varför hon inte längre hade ro att ligga kvar i badkaret mer än i en kvart. Förr om åren kunde hon ligga timtals, om och om igen hade hon fyllt på med mer varmvatten och badskum.

Ylva tittade ner i badkaret och insåg att skummet knappt märkbart börjat försvinna. Ylva satte sig upp, drog upp proppen ur badkaret. Ur schampoflaskan tryckte hon ur de sista dropparna i sitt hand och började sakta massera in det i hennes långa blonda hår, hon sköljde ur det och fortsatte med balsamet.

Ylva ställde sig upp och det sista vattnet ur badkaret försvann. Hon ändrade till duschläge och började skölja ur balsamet. Ylva drog sina händer igenom sitt hår. Ylva förstod inte direkt vad som hade hänt. Hon drog fingrarna igenom håret igen och då insåg hon. Ylva tittade ner på sina händer och mellan sina fingrar fanns tussar av hår.

Hon flyttade ner blicken mot sina fötter och där låg det ännu mer. Rädslan slog emot henne så pass starkt att hon tappade balansen och for med en hård duns ner i badkaret. Ylva skrek till, tog ett djupt andetag och försökte resa sig. En fruktansvärd smärta spred sig i hennes vänstra skinka.

Ylva tog sig till vardagsrummet, gråtandes tog hon telefonen och slog numret till sin mor. Hennes mor sa åt Ylva att detta var resultatet av all hennes vilja att plåga sig. Ylva var utbränd. Efter samtalet la hon sig i sin säng och försökte samla sina tankar. En ny känsla hade krupit in i henne, en känsla av rädsla att det sättet hon levt sitt liv sedan hon var 13 år hade kommit i kapp henne. Hon ringde sitt jobb den kvällen och sjukskrev sig.

Tiden därefter blev en tuff period, hon fick ofta hjärtklappning, hennes tänder var svaga och vid ett tillfälle gick en av tänderna av. Håret fortsatte att lossna och hennes mage fungerade inte längre som den skulle. Trots allt detta så sjönk Ylva återigen in i en period på 20 dagar av konstant besök till vattenhålet. En av hennes arbetskamrater vid namn Simon, som hon vid ett par tillfällen även hade dejtat, märkte att något var fel och grep tag i Ylva. Efter den dagen lämnade han inte hennes sida i många minuter. Detta var i maj månad 2001, tiden som följde blev en räddning för Ylva och hon upptäckte kärleken igen. Simons kärlek till henne, hans stöd, hans lyhördhet och hans försök till förståelse fick Ylva att smälta och våga lägga sitt liv i någon annans händer.

Under sommaren spydde Ylva inte många gånger och hennes kropp återhämtade sig. När hösten kom tog Ylvas mor med hjälp av Simon, kontakt med en psykiatriker. Efter ett par samtal så skrev han ut ett recept på lyckopillret "Soloft". Redan under de första veckorna märktes en tydligen skillnad på Ylva. Hon blev stirrig, trött och enormt rastlös.

Simon kunde märka att hon tycktes leva i sin egen värld utan toppar och dalar. Ylva flyttades över till en psykolog där hon påbörjade sin terapi. Trots all denna hjälp och Simons stöd ändrades inte bilden på hennes ögons näthinna. Fortfarande kände Ylva sig äcklad av sig själv. Något Ylva hade upptäckt efter alla dessa år var att för att kunna förstå att någon älskade henne så måste hon älska sig själv. Detta förklarade hennes gräsliga svartsjuka, hennes problem att lita på människor som sa att de brydde sig om henne. Hoppet som är det sista som lämnar en människa hade ändå funnits i henne. Att kanske, kanske menade människor vad de sa. Att de alltid kommer att finns där och älska henne.

Vid ett tillfälle i början av terapin fick psykologen henne att ställa sig på en våg. Ylva hade först fått gissa vad hon trodde hon vägde, 74 kg var hennes svar. Vågen visade 67,2 kg. Det snurrade till i hennes huvud och inget stämde med den bild hon hade på näthinnan.

Tusen tankar for genom Ylvas huvud samtidigt som hon kunde höra psykologen säga att detta var helt normalt för hennes 172 cm. Förvirrad men lycklig klev Ylva ut genom rummet den gången. Men lyckan varade inte länge för trots detta satt bilden på näthinnan kvar. Skillnaden från då och nu var att besöken till vattenhålet som en gång varit en befrielse hade ersatts av en känsla av misslyckande. Detta hade lett till att det blev färre och färre gånger som hon återvände till sin speciella plats.

Sedan Simon, hennes sambo och hennes bästa vän, den dagen i våras hade tagit ett stadigt grepp om henne så hade det hänt mycket. Om och om igen hade han med tårar och varningar om sönderfrätning av hennes kropp, visat sin besvikelse och rädsla. Andra gånger hade Simon med tystnad tittat på henne med en blick som sagt allt. Dessa gånger hade han med tysthet lämnat kvar henne, sittandes själv kvar med sitt vattenhål framför sig. För att sedan återvända med ny kraft. Terapi, tabletter och Simon hade fått Ylva att se en ny gryning. En ny morgondag utan manisk missnöje och besök till vattenhålet. 15 år av smärta hade sakta börjat komma till ända.

Våren 2002

Jag behöver vätska, tänkte hon och reste sig. Hon gick till kylskåpet och hällde upp ett glas Pepsi Max. Cola light hade för länge sedan blivit utbytt. Hon återvände till vardagsrummet, lukten slog emot henne, skålen på bordet var fylld av hennes inre. Hennes vattenhål hade fått en ny skepnad. Nu kunde hon spy och titta på teven samtidigt. Hon tog ett par klunkar Pepsi Max och tog vattenhålet mellan sina händer och hennes inre for upp och ner i skålen. Kicken kom som vanligt men känslan av befrielse var nu näst intill obefintlig.

Av Marlene Rådström 31 jan 2002 16:20