Den svenska strutsmentaliteten

Mina åsikter på det här området är ganska klara. De ligger ofta ganska långt från de som allehanda proffstyckare och politiker uttrycker på tidningarnas ledarsidor. Men jag bryr mig inte, jag ser dem nästan uteslutande som rena teoretiker utan praktisk erfarenhet av sådana här frågor, och vars enda mål är att vara så politiskt korrekta som möjligt. Att utveckla sin retorik och teoretisera om viktiga samhällsfrågor må vara en behjärtansvärd hobby, men i slutänden står sig en samhällsvetare från Östermalm ganska slätt mot en städerska från Alby, just på grund av den betydelse den praktiska erfarenheten har i dessa frågor.

Det grundläggande problemet är den urgamla svenska strutsmentaliteten och mångas omdömeslösa strävan efter att framstå som så politiskt korrekta som möjligt. Detta har skapat en okonventionell form av rasism, som i sin tur har orsakat det halvsekellånga fiasko som politikerna kallar "integrationspolitik". Jag ska visa hur denna rasism fungerar:

Jag kommer ursprungligen från ett sk "invandrartätt" område, det vill säga där etniska svenskar var en minoritet eller knapp majoritet. Redan på 70-talet var det ständiga bråk mellan svenska och turkiska barn där jag bodde, det vill säga grannar emellan. Det var nästan alltid samma sak som hände. Exempel: Ett par svenska barn sitter i sandlådan och bygger ett sandslott, och så dyker ett par av turkarna upp och sparkar sönder det. Det blir bråk varpå båda sidor får "förstärkning" och det urartar till fullt krig.

Det riktigt intressanta var att det alltid var samma lilla klick som startade de här bråken, och att de vuxna alltid kom med samma svar efteråt - "Men var snälla mot invandrarbarnen nu, de har ju kommit till ett nytt land och förstår inte hur det är..." Kort och gott: Strutsmentalitet och omyndigförklarande. Ingen var villig att erkänna att just de här barnen var rötägg, för de var invandrarbarn och om man kritiserade dem var man rasist. Vilket också hände när en av granntanterna blev arg och skrek åt mamman till ett av rötäggen om att de skulle hålla ordning på sina barn. Den medelålders turkiska dam som fick ta emot den här urladdningen nickade och tog sin unge under upptuktan, so far so good. Däremot började de svenska tanterna att tissla och tassla om att granntanten kanske var rasist, eftersom som blev arg för en sån småsak. Småbarn i femårsåldern BRUKAR ju slå plankor i huvudet på varandra, eller hur? Ännu ett bra exempel på strutsmentaliteten.

Och så fortsatte det i många år. Strutsmentaliteten genomsyrar allt, till exempel skolorna där lärarna pratade i samma banor - "Nytt land", "ny kultur", "förstår inte bättre", och så vidare. Men... innebär en annan bakgrund än ursvensk sedan sekler tillbaka att man automatiskt blir idiot- och omyndigförklarad?

Integration? Det var ett annat mysterium när jag gick i lågstadiet. Vi var uppdelade efter etnicitet. Svenska barn gick i vissa klasser, spansktalande i andra och turkiska barn i en annan skola i en annan förort. Underlättar en sådan uppdelning redan från barndomsåren integration i samhället? Det liknar mer apartheid, om jag får säga det själv. Några undantag fanns. Libanesiska, finska och grekiska barn gick i samma klass som oss svenska barn. Men annars var det segregerat redan då. De som gick i min klass lärde känna många svenska barn, medan de som gick i de spanska och turkiska klasserna inte gjorde det. Konsekvenserna av detta ser vi idag, bland annat som den segregation som så många av våra politiker ständigt pratar om.

De riktigt stora förlorarna i den här cirkusen var just de invandrarbarn som hela tiden ställde till det för sig själva och andra men aldrig blev tillrättavisade. Ingen drog för dem upp de gränser som vi alla behöver för att kunna fungera normalt i ett samhälle. Ingen förklarade för dem att det var fel att göra si eller så. Vissa politiker som av någon anledning alltid återfanns ute på vänsterkanten talade om att acceptera kulturella skillnader som förmildrande omständigheter när brott begicks. Utan gränser är det kört för din del, oavsett din etnicitet. Även för en del svenska barn jag gick i skolan tillsammans med har det gått åt helvete, av samma anledning. Dock var det på grund av deras föräldrar, och inte samhället det gick fel för dem.

Detta inskränkta synsätt fick mig i alla fall att tro att dessa politiker hade sovit sig igenom hela sin skoltid, eftersom de verkade utgå från att lagar och regler är någonting unikt för Sverige. Att utgå från att alla invandrare kommer från efteblivna länder är väl om något rasism? Exempelvis Turkiet och Grekland är länder som har ganska mycket gemensamt med övriga Europa, och är knappast de efterblivna U-länder vissa politiker tror. Även Spanien och Italien trodde många på den tiden var U-länder, för att deras invånare oftast hade mörk hy och svart hår. Intressant, eller hur? Christofer Columbus var Italienaren som i spansk regi upptäckte Amerika. U-länder? Det trodde många politiker på den tiden.

Och det är den här inställningen som är det stora problemet i Sverige. Detta är ren rasism! Att den tar sig uttryck i dalta-med-tänkande, omyndigförklarande och naivitet gör inte saken bättre.

Oavsett om du är född och uppvuxen i Sverige, Tyskland, Danmark, Kina, Iran, Irak, Somalia, USA eller whatever så är du i första hand en INDIVID, som ska ges samma möjligheter/krav som "infödingarna" i det land du flyttar till. Det är ingenting du mår dåligt av. Du ska ha rätt att utöva vilken religion eller kultur du vill, så länge du gör det inom de gränser som landets lagstiftning har dragit upp.

Hedersmord är inte tillåtet enligt lag i vare sig Irak eller Turkiet, även om det i vissa avsides landsändor inte medför några större påföljder för förövarna. Men jag är ändå beredd att sätta ganska mycket på att det kommer att dyka upp någon proffstyckare som vill visa sig politiskt korrekt genom att försvara mordet i Uppsala, och lägga skulden på kurdernas kultur eller religion, och inte förövaren själv. Och detta gör man utan en tanke på att man då också skuldbelägger de ca 80.000 kurder i Sverige som INTE var inblandade i mordet.

Om vi jobbar bort den svenska strutsmentaliteten och får folk att förstå att politisk korrekthet bara är en metod för okunniga och viljelösa personer att smälta in i samhället har kanske integrationspolitiken en sportslig chans att lyckas. Vi måste inse att vi inte ÄR rasister bara för att vi kräver att svensk lagstiftning ska gälla även för alla individer, oavsett rötter. Vi måste våga säga vad vi tycker i alla frågor, utan att bli uthängda som inskränkta rasister. Det är därför integrationspolitiken alltid har havererat, eftersom ingen har vågat ta tag i eller ens ta upp de problem som faktiskt är relaterade till invandringen, då blir man ofelbart utmålad som rasist. Ja, givetvis är vissa av oss rasister, men det brukar ofta framgå av deras argument, samtidigt som många som utmålas som rasister inte är det, bara för att de inte ger två ruttna lingon för vad som anses som politiskt korrekt i dagens Sverige.

För mig är det solklart - Invandrarna är inte problemet. Problemet består av flera delar: De naiva svenska politikerna som lägger all sin kraft på att vara politiskt korrekta och sticka huvudet i sanden. När en ledande politiker går ut och säger att hon vill ta bort ordet "invandrare" ut ordlistan, för att det har en negativ klang förstår man hur långt det har gått.

Den dolda rasism som ligger bakom den svenska do-gooder-mentaliteten. Den leder till just det här omyndigförklarandet av invandrare och den nedlåtande syn som gör att en iransk ingenjör med 20 års erfarenhet har mindre chans att få ett kvalificerat jobb än en svensk högskoleingenjör som kommer direkt från skolbänken. Står det "Nasser" på en jobbansökan utgår många från att denne söker jobb som vaktmästare. Det räcker med att namnet inte låter tillräckligt "svenskt".

Kan vi få bukt med dessa problem och skapa en fungerande integrationspolitik i Sverige? Jag tror det, men det kommer nog att ta längre tid än jag har kvar att leva. Och vi måste framförallt börja arbeta, det är för mycket snack och för lite verkstad i nuläget. Mordet i Uppsala är ett ypperligt exempel på detta, massmedia anger att pappan har bott i Sverige i 20 år men att han fortfarande inte förstår svenska. Hur kan det bli så? Är inte detta en del av integrationsarbetet, att lära inflyttade att tala det språk som används i det samhälle de ska leva i?

Och är det inte ganska intressant att de som oftast uttrycker de mest nyanserade åsikterna i dessa frågor är just invandrare eller har invandrarbakgrund?

Av Magnus Orest 27 jan 2002 18:08