Adoptivbarn men lycklig ändå

Mina föräldrar har alltid svarat på mina frågor om mina biologiska föräldrar ända sedan jag var liten. Jag gick och funderade hur det skulle kännas om jag såg min biologiska mamma. Ibland var jag arg och tänkte: "Kom och ta mig tillbaka. Jag hör inte hemma här! Ingen älskar mig!" Men innerst inne visste jag att min familj här i Sverige gjorde det.

Jag var annorlunda, det visste jag. Det gjorde folk klart för mig redan när jag var liten. Ibland skrek nån jämnårig unge: "Neger!!!" efter mig men inte visste jag vad det egentligen betydde. Ett fult ord som jag bara fann mycket kränkande.

Min lillebror däremot har aldrig varit speciellt intresserad av sitt ursprung. Han vill helst känna sig lika svensk som sina vänner. Men trots det så åkte min familj 1998 till "mitt hemland". Efter mycket strul så fick jag veta mitt ursprung och fick äntligen träffa min biologiska mamma. Det var otroligt att få se kvinnan som faktiskt har fött mig. Hon lämnade ju bort mig för att jag skulle få en fin och trygg uppväxt inte för att hon inte ville ha mig.

Jag vet att jag hör hemma här i Sverige även om jag efter detta ofta funderar på hur det skulle vara att bo hos min biologiska mamma.

Visst känner man sig mycket nere ibland, utanför och bara vill dö. Vem har inte velat dö och ta livet av sig när man känt sig som mest olycklig?! Jag tror faktiskt inte såna tankar kommer i huvudet av att man just är adopterad utan för att man ofta känner sig så i tonåren.

Jag vet att jag ser annorlunda ut men trots det så är jag precis som vilken annan tonårstjej. Det är också klart att man tusentals gånger har frågat sig: "Vem är jag?". Men den frågan kommer jag nog aldrig riktigt få svar på. Ingen vet nog egentligen vem de själva är.

Ofta när jag ser utländska familjer så undrar jag hur det måste kännas att komma som flykting hit. Tonåringarna där och deras familjer har en större samhörighet och kan prata med varandra om sitt ursprung. Medans de försöker passa in i Sveriges samhälle på något sätt så har de som sagt en enorm samhörighet medans jag - en liten mörk tjej i en svensk medelklassfamilj försöker att passa in i samhället utan att ha denna samhörighet att falla tillbaka på.

Därför avundas jag de människorna som till exempel bor i Göteborgsförort eller Stockholmsförort eller något liknande.
Allt detta är svårt att förklara i ord men detta funderar jag ofta på.

Visst finns det problem i min familj men inte så stora, och det har inget att göra med att jag känner mig kluven för att jag är adopterad.

Det finns många adopterade som inte haft en bra uppväxt men det har nog mer att göra med att deras adoptivfamiljer kanske inte velat prata om att barnen just är adopterade.

Jag tror inte att adopterade barn med homosexuella föräldrar blir mer retade än vanliga barn med homosexuella föräldrar. Det är sjuk att säga att barnen som är adopterade redan blir tillräckligt retade och har tillräckligt svårt och behöver inte några fler problem genom att få homosexuella föräldrar.

För det första så ska inga barn behöva bli retade för att de är adopterade och för det andra så är ju huvudsaken att barnen kommer till ett kärleksfullt hem. Jag tror att homosexuella föräldrar till och med kan lära adopterade barn att det faktiskt inte spelar nån roll hur man är eller ser ut. Att det inte spelar nån roll om man är homosexuell, adopterad, invandrare, handikappad eller något annat.

Jag är stolt över att vara mörk, adopterad och född i Sri Lanka. Jag är ju ändå lika svensk som vilken annan svensk medborgare som helst!

Av Ida Adolfsson 25 jan 2002 10:51