Kalla mig kvinna

Min avsikt med den artikeln "Jag är man - jag är skyldig" var att utifrån en självupplevd händelse ge uttryck för min indignation och känsla av maktlöshet inför det faktum att jag på grund av mitt manliga kön ofrånkomligen är den del av ett kulturellt mönster som förtrycker människor enbart på grund av att de är kvinnor. Något som sker oavsett mina åsikter och min önskan om att samhället skulle se annorlunda ut.

Reaktionerna på artikeln visar på något jag känner igen från andra diskussioner jag haft med killar då ojämlikhet och diskriminering av kvinnor i samhället tas upp. Killar reagerar då ofta med en ryggradsmässig försvarsinställning, då de av någon anledning finner sin "manlighet" värd att försvara i sammanhanget. Man känner sig orättvist utsatt och utpekad. I en lätt skämtsam men alltjämt frustrerad ton tycks man vilja återupprätta det "manliga", inte som förtryckande symbol utan som oskyldigt offer; om inte för våld så för feministers osakliga påhopp. Och plötsligt förefaller väl kända fakta om antalet diskriminerade, misshandlade och våldtagna kvinnor med ens bli alltmer suddiga. Och fram träder en värld där det är märkbart osäkert huruvida kvinnor egentligen är mer utsatta än män. I några av kommentarerna till artikeln återfinns formuleringarna: "själv har jag bara sett kvinnor ta till våld bland mina vänner", "varför är det för övrigt ingen som upprörs i lika stor grad över de män som blir misshandlade av sina hustrur?", "varför verkar inte en misshandlad man betyda lika mycket?" och "menar du att man som man inte kan känna obehag om man möter män på illa upplysta platser?" Övriga kommentarer återknyter skämtsamt till det oerhört omanliga i att intressera sig för könssegregering och kvinnors utsatthet på detta sätt: "din ägarinna är säkert väldigt stolt över det du skriver, duktig pojke" och låter mig förstå att jag i sammanhanget sannerligen är en "stackare".

Låt oss för ett ögonblick vända oss till en annan företeelse i samhället där människor blir utsatta för diskriminering och förtryck, men inte på grund av kön utan på grund av hudfärg eller "etnicitet". Vi tänker oss en motsvarande artikel där jag uttryckt min indignation över att som blond "svensk" upptäcka min del i ett sammanhang där en färgad person blir uppenbart diskriminerad och kränkt. För att sedan tänka oss de motsvarande "skämtsamma" kommentarerna över att jag tydligen "inte är svensk nog", utan en "hjärntvättad stackare". Och låt oss inte glömma den intressanta anspelningen på ägande av någon annan människa. Hade detta som jag ser det uppenbart rasistiska skämtlynnet passerat lika ostört på Sourze? Varför anses ovan nämnda "skämtsamma" kommentarer om "manlighet" alltid ofarliga och "på skoj" medan motsvarande kommentarer kring "svenskhet" anses stötande?

Jag har synnerligen svårt att finna någon stolthet i min "svenskhet" av den enkla anledningen att den indelningsgrund som den identiteten bygger på implicerar en motpart, nämligen en "icke-svensk" "invandrare" vars diskriminering har sin grund i just denna indelning. Av samma anledning har jag svårt att finna stolthet i min "manlighet" då jag vet att indelningen i "manligt" och "kvinnligt" i vår kultur står som grund för motsvarande diskriminering och förtryck. Om jag verkligen får välja, kalla mig då hellre "kvinna".

En av de viktigare orsakerna till att så kallade "nationalister" i så stor utsträckning omhuldar sin "svenskhet" är sannolikt på grund av att de är mycket medvetna om att just denna "svenskhet" är en för dem lätt överkomlig och gynnad position i samhället. De vet mycket väl att invandrare generellt sett är mer socialt utsatta, blir mer diskriminerade på arbetsmarknaden och i högre grad blir trakasserade. Och att de själva inte blir det.

Varför är det då så viktigt för dig som kille att omhulda din "manlighet"? Kan det vara på grund av att någonstans, någonstans djupt därinne, så är du mycket väl medveten om att det inte är du som på grund av ditt kön riskerar att bli diskriminerad på arbetsmarknaden, tafsad på eller trakasserad?

Men nej, det är ju klart, det där är ju mest "på skoj".

Av Jan Bergström 16 jan 2002 10:59