Jag ser två världar

Jag föddes i ett land långt här ifrån. Jag lämnade detta fjärran land när jag var väldigt liten. Vi flydde landet. Hamnade här i Sverige. Detta land har varit mitt hemland i över 15 år. Ytterligaer många år kommer nog läggas till den siffran. Här har jag vuxit upp och här har jag formats till den människan jag är idag.

När vi flyttade till Sverige gick det första året rätt så snabbt, och sen var det dags för mig att börja i skolan. Där fann jag många vänner.. svenskar som invandrare. Barndomen är något underbart, det vet vi alla... men jag har sett två världar som idag skrämmer mig. Jag talar om de världar som de "svenska" kompisarna lever i och den värld "invandrar" kompisarna lever i. Jag ska akta mig för att generalisera och säga att alla mina kompisar berördes. Men tillräckligt många för att de ska uppmärksammas.

Hur såg då dessa världar ut. Jo, de "svenska" kompisarna levde det självklara "fria" livet man bör leva. Medan mina "invandrar" kompisar som jag kommer att fokusera på i denna artikel levde ett isolerat och aktsamt liv. Vi var ett gäng och majoriteten var invandrartjejer. Som de barn vi var ville vi vara ute och leka, när vi blev äldre ville vi gå till fritidsgården, ännu äldre då var det fika i stan som gällde. Men det fanns alltid problem, alltid hinder. Vi var tvunga att koka ihop en historia som till exempel att alla skulle vara hemma hos mig. Bara för att föräldrarna skulle tro att vi tog det lungt och inte gjorde ngt "fel". Fel, hur mycket fel kan man göra genom att leka på gården, gå till fritidsgården eller bara fika på stan?

Jag har gång på gång tagit upp det med mina vänner, sagt till dem att de ska prata med sina föräldrar. Att de ska säga det självklara, vi inte har något konstigt för oss när vi går ut. Men kompisarna finner sig på något sätt i situationen, de försvarar föräldrarna och säger att de måste visa respekt och att föräldrarna har svårt för att förstå det nya samhället, den nya kulturen och vanorna. Det förstår jag, det är inte lätt att komma till ett nytt land och förstå allt med en gång. Men man måste vara villig att ta till sig det nya för att i sin tur förstå och komma in i samhället. Detta har inte dessa föräldrar gjort. De har försökt att praktisera den kultur och traditioner som de är uppvuxna med här i sverige. De vill att deras barn ska leva i den värld de känner till, den värld de inte släppt ifrån sig. Sen har vi snacket om respekt... respekt har inget med ålder att göra. Föräldrarna ska väl respektera sina barn lika mycket som barnen förväntas respektera dem, eller?

Ända sedan jag vart liten har jag tänkt på detta, och nu när jag blivit äldre gör det ont i mig. Mina barndoms kompisar har levt, många av dem lever än idag, ett mycket kontrollerat och begränsat liv. Varför?

Man kan inte komma med den enkla lösningen att deras föräldrar har vuxit upp i ett annat land med en annan kultur. Jag är precis som de, en "invandrar" tjej. Mina föräldrar flydde till Sverige i vuxen ålder med tre små barn. Ändå har jag haft den frihet som alla bör ha, jag har haft och har världens bästa kontakt med mina föräldrar.

Det gör ont i mig helt enkelt. Timmarna bildar dagarna som blir till år och det sker ingen förändring. De två världarna jag såg som liten existerar fortfarande. Detta skrämmer mig.

Av Gilliar Javaheri 02 jan 2002 09:41