Jag är trött på att se min lillasyster lida

När jag gick i nian vände två av mina bästa vänner mig ryggen. Hittade på saker, spred ut hemligheter och många som borde vetat bättre trodde på dom. Elakt och saftigt skvaller har alltid lätt att sprida sig som en löpeld. Men jag bet ihop, bråkade tillbaka i den mån det gick. Grät gjorde jag förstås, både inför alla människor som kommit att avsky mig och inför de vänner som fortfarande tyckte om mig som den de visste att jag var. Flyttade, femton år, från den skånska småstaden till Stockholm för att börja på gymnasiet. Och fick från sextio mils avstånd se min
trettonåriga lillasyster börja bli mobbad, från det allra första steget hon tog in på högstadiet. Nu snart tre år senare, efter x antal skolbyten, är hon tillbaka på skolan allt började. Hon har fått gå om en klass, och kämpar varje dag med panikångest över att behöva gå till skolan. De äldre tjejer som kallade henne hora när hon gick i sjuan finns inte kvar längre. Istället har de fått värdiga efterföljare. Precis lika störda och precis lika elaka. Därför är det fortfarande min lillasyster jag hör gråta i
telefonen. Och jag hatar dom. Jag hatar dom. Jag hatar dom.

På TV diskuterade de ikväll om man ska flytta på mobbarna. Ändra lagstiftningen och allt sådant. Vilket är rätt och vilket är fel? Visst är det bra med psykologer och samtal och handlingsplaner i teorin, men ge mig flera exempel på att det fungerar i verkligheten. För utanför lärarrum och
rektorsexpeditioner går det unga människor som undrar vad de
gjort för fel. Min älskade lillasyster är en av dom. Trots att hon är både snygg och intelligent har hon en söndertrasad själ. Ett icke existerande självförtroende och en dödslängtan som är skrämmande stor. Och vilkas fel är det? Mobbarnas eller skolornas ledning? Vad är det som är så skruvat i vårt samhälle, att det finns barn som måste hävda sig till den grad att de skadar andra? Både psykiskt och fysiskt.

Det skulle kanske inte lösa alla problem att flytta på mobbare från skola till skola, men det skulle hjälpa deras offer. Jag är så trött på att se min lillasyster lida. Jag är så trött på att hata de små svinen som gör henne illa. Jag är så förbannat jävla förbannad att om de inte slutar snart, tar jag tåget ner och vrider nacken av äcklen. Hellre sitter jag i tio år i fångelse, än hör min lillasyster gråta sig till sömn en enda gång till.

Av Sophie Birkén 12 dec 2001 10:55