Ett möte efter tio år. Del två

Hans rapar gammal fylla, skryter och yvs över sina bravader som verkar vara mest munväder. Stina och Kurt sitter mest tysta. Stina gruvar sig för kvällen. När det blir för tyst kastar Karin ur sig en fråga:
- Hur är det med Agneta och Maria?
- Ja, jo det är bara bra med dem, Kurt lyser upp när han tänker på sina döttrar.
- Agneta blev färdig läkare för ett år sedan och Maria tog
civilingenjörsexamen i våras! Båda har bra och välbetalda jobb.
- Ha, är det jobb för kvinnor! Förresten har de bantat ner sig sen sist? De var ju ganska så tjocka, småler mormor med en elak glimt i ögat.
- Ha, ha bravo morsan, en femetta mitt i högfärden! fnissar Hans.
- Tyst med dig din fylltratt! fnyser Stina. Vi har skaffat oss våra utbildningar själva med studielån.
- Olala, men flickorna har väl fått pengar av farsan! Han har nog helvetes bra betalt som generalnånting... hånar Hans.
- Va elak du är! Stina sneglar på Karin...
- Hur är det med Tomas och Patrik, då?

Men Karin sitter och ser ut genom fönstret, låtsas som hon inte hör men tittar man noga efter så är det en glimt av skadeglädje i den blågrumliga blicken. Hon tänker, det är rent märkligt att min dotter har blivit så högfärdig, tror sig vara något med läkare och civilnånting... i familjen. Hm, fnys, sjuksköterska och en karl som tjänar massor med pengar. De är säkert lika snåla som överklassen alltid har varit, hoppas att de åtminstone bjuder på middagen i kväll. Om Hans tar sig ett glas ska de skita i det. Nä, Stina skulle ha stannat hemma. Jag hade minsann behövt hjälp då Albert söp till. Då hade det blivit folk av henne.
- Skit i mina grabbar du! De är bra pojkar, blänger Hans åt Stina. Patrik är på sjön, just nu går han mellan Rotterdam och New York, han sträcker stolt på sig.
- Men Tomas då? frågar hon.
- Ja, han ja, Hans drar på svaret. Han sitter inne. Men det ska du skita i. Han har bara haft otur.

Stina tystnar, skruvar på sig. Det är tyst vid köksbordet, Hans går ut till hallen och hämtar en burk öl.
- Kurt, kan vi inte gå nu?
Han nickar och frågar:
- Då ses vi i kväll eller? Hans dricker en stor slurk öl. Flabbar och säjer:
- Jajamensan, jag har fixat bord till klockan sju i restaurangen! Nu ska vi festa, det är bara midsommar en gång på året! flinar han.
- Kommer du svärmor?
- Ja såklart! Karin log nedlåtande. Visserligen är jag gammal men några timmar ska jag väl orka.

Stina och Kurt tackar för sig. I bilen suckar hon djupt, Kurt sneglar på henne och tänker, det här kommer inte att gå bra.

Hans har beställt ett bra bord, alldeles vid fönstret men stämningen är under nollpunkten. Han är halvfull och grälsjuk. Stina vantrivs. Kurt kämpar med att hålla humöret uppe. Karin hänger inte med och är bestämt någon annanstans.
- Fyfan, vad tråkiga ni är! Ta nu en drink, vi är för fanken på krogen! Här lillsyrran!
Stina säjer kort: - Nej Tack! Det är bra med det här! Hon lyfter sitt glas.
- Sluta nu Hans! Hon vill inte ha starksprit, det räcker med vin!
- Hörnu din jävla generalpajsare, det är min lillsyrra och hon bestämmer själv. Ta nu! Stina! Var inte så högfärdig!

Stina börjar gråta, reser sig hastigt och störtar därifrån.
- Herregud, vad är det med er! Varför är ni så elaka mot Stina? Karin, vad säjer du? frågar Kurt. Vad har Stina egentligen gjort för ont?
- Vadå säja! Morsan behöver inte...!
- Hans! Nu är du tyst!
Karin glor surt på Kurt.
- Din fru är snorkig, hon stack hemifrån när hon hade fyllt
arton år och lämnade mig med allt. Hennes farsa, mina föräldrar, morsan min var sjuk, jäklar vad spyor jag har torkat och ingen hjälp från henne. Karin fnös: ladyn var för fin för att torka spyor. Varför tror hon, att jag och Hans ska stå på tå för hennes skull, va? Jag bara frågar? Det är tio år sen hon var hem och stannade i tre fjuttiga dagar. Stina skiter i oss!

Kurt tittar häpet på mor och son:
- Ni! ni! stammar han. Ni är inte kloka någon av er! Tacka tusan för att Stina stack. Tre dagar, ni kan vara glada för tre dagar. Hon måste ha haft ett helvete med er. Du Karin kan inte tycka om din dotter.
- Dotter, ha, ha Karin skrattar hånfullt. Det var Hans som skulle ha... döttrar är till för att hjälpa sina föräldrar.
- Just det! Så är det! klämmer Hans i med ett flin.
- Inte underligt att Stina har sett sig tvingad att lämna er!

Kurt reser sig så häftigt att stolen ramlar baklänges. Grabbar tag i kavajslaget på Hans och sliter upp honom från stolen, slår in en klockren höger mitt på hakan. Karin ylar, trycker handen mot bröstet och tuppar av. Kurt rusar ut för att leta efter Stina. Han hittar henne i stugan.
- Nu du! Nu åker vi! Jag kunde inte tänka mig att Karin och Hans var så obehagliga! Vi stannar inte en minut till!
- Vänta Kurt! Sätt dig ett tag! Stina låter mycket trött. Vi åker i morgon istället, va? Kan vi inte försöka sova ett tag?
- Jajo, du har rätt, men de där två vill jag aldrig träffa mer igen.

Resten av semestern firar vi väl i stugan i Malmö?
Kurt smeker Stinas hand.
- Absolut eller så kan vi åka till Kanarieöarna, Stina ler mot sin man.

© Kerstin Haugli.

Av Kerstin Haugli 12 dec 2001 21:52