Mitt möte med döden Del 2

Mamman ligger i sin säng på BB och lyssnar till det förhatliga ljudet av vagnarna, som rullar förbi i korridoren. Hon sätter händerna för öronen, för att slippa höra. Nu får de andra mödrarna in sina små. Det är förmodlingen matdags. Gud, vad hon känner sej avundsjuk på dessa mödrar samt deras barn, kunde ge bort allt hon äger för att få vara i deras kläder.

Läkarna stöter på nya problem, de har upptäckt att
barnet är blint på ena ögat. Ett tag misstänker de att det fattas en bit av tarmen. Så är inte fallet, magen kommer igång efter en vecka. Efter barnläkarens rekommendation döper de henne, till det vackraste namn de vet, Marielle. Dopet är en vacker, andaktsfull och känslosam ceremoni. För första gången får Marielle komma ut ur kuvösen en liten stund. Det är pappan som håller henne, mamman vågar inte, flickan är ju så skör.

Det finns något som oroar mamman hela tiden, som sitter likt en tagg i hjärtat. Marielle har aldrig öppnat ögonen. Första tiden frågar hon förväntansfullt personalen varje morgon. Det måste vara ovanligt, men på det får hon inget riktigt svar. Sedan slutar hon att fråga, eftersom hon är rädd för svaret.

När Marielles tillstånd anses stabilt flyttas hon till barnavdelningen, samtidigt flyttar föräldrarna till ett mödrarum fadern har hela tiden bott på BB. Nu känns det ganska bra, kanske det går vägen. Hoppet deras har tänts. Barnläkaren är också ganska nöjd med Marielles tillstånd och tycker att pappan kan åka hem, för att börja arbeta. Samma kväll kommer en läkare och en sköterska till mammans rum. Vad de verkar allvarliga. De talar om att Marielle har haft ett andningsstillestånd, hon mår väldigt dåligt, har flyttats tillbaka till IVA och blivit lagd i respirator igen.

Det är nu som modern blockerar och sluter sej helt. Läkaren får ringa fadern, som just kommit hem, för att berätta det tragiska som hänt. Pappan vänder naturligtvis tillbaka på en gång. Är det slut nu med deras stackars flicka?

Hädanefter blir det pappan ensam som får prata med läkarna, då mamman inte förmår det längre. Dagarna går och Marielles tillstånd förbättras något. Föräldrarna lever sina dagar i hennes rum, de går därifrån bara när de ska äta. Det är oftast natt, innan de säger godnatt till sitt älskade barn. När de lägger sej för att försöka sova, säger de till varandra: "Kommer någon och väcker oss, kommer hon att leva i morgon."

Varje morgon går de till henne med bultande hjärta. Ibland får de veta att natten varit bra, då ser de på varandra med glädje. Om hon mår dåligt, börjar tårarna att bränna i ögonen, och är det riktigt dåligt, kan mamman inte stanna kvar där längre, då vill hon gömma sej på sitt rum, ensam med alla sina tårar.

Flickans tillstånd åker upp och ner hela tiden. Hon utsätts flera gånger om dagen för provtagningar och undersök-
ningar. Ibland får hon bara näringsdropp jag vill tillägga att hon hela tiden har sondmatats. Hon drabbas av flera lunginflammationer, har stora problem med slem, så det suger man upp varje halvtimme. Man försöker då och då träna henne ur respiratorn, ibland andas hon bra själv, men får ganska mycket syrgas. Hennes tunga har sytts fast med en liten knapp, för att den ska hållas på plats och inte falla bakåt.

Hon får återigen flytta till barnavdelningen, eftersom hon andas själv, men hon har C-papp på näsan lungorna hålls utspända hela tiden med ett visst tryck.

Föräldrarna turas om att åka hem då och då. Det är ganska nödvändigt att komma ifrån sjukhusmiljön ett tag.
Mamman är hemma för att försöka koppla av, fast det är inte lätt, då ringer hennes man och talar om att det är ganska kritiskt igen. Marielle har aspirerat, det vill säga dragit bröstmjölk ner i lungorna. Ytterligare ett bakslag, nej, nu känns det som om hon inte ska orka mer. Marielle lämnar aldrig mera respiratorn.

Under hela den här tiden har mamman en stor dröm och det är att hon ska få hålla dottern intill sej, känna hennes armar runt sin hals. Hon har henne i sitt knä fyra gånger, då sitter hon stel som en pinne, alldeles svettig, livrädd för att Marielle ska bli sämre.

Alla läkarna är förundrade över vad som egentligen fattas Marielle. Efter fyra månader kommer forskarna fram till att hennes upptäckta kromosomfel innebär en grav hjärnskada. Nu faller alla bitarna på plats. Modern känner först ilska, kan inte ens gå upp till sin dotter och se henne. Det är en väldigt märklig reaktion, tycker hon. Det blir pappan som går till sitt barn. Tänk, att få det uttalat, det som hon vetat länge. Hur kan hon då bli så fruktansvärt, så fruktansvärt förkrossad? Det finns ingen glädje längre i detta grymma liv, det kan inte vara så här grymt. De var ju så nära lyckan, att deras dröm äntligen gått i uppfyllelse,
deras dröm om ett barn.

Så står de där då vid kuvösen och ser hur Marielles liv rinner ut. Hon har inte rört sej på hela dagen. Varför kan inte alla dessa människor, som står där, lämna rummet? Föräldrarna har aldrig någonsin fått vara ensam med sitt barn, denna sista stund kan de väl få vara själva med Marielle. Mamman lämnar sin kropp för en stund och tittar på händelserna uppifrån taket. När pulsen slutat att slå, måste någon säga till modern att dotterns liv är slut.

Föräldrarna får lämna rummet en stund, för att personalen vill göra i ordning Marielle. När de kommer tillbaka, ser de henne ligga i en vanlig säng med kläder på sej. De håller henne i sin famn, för första gången utan sladdar och slangar, men då är hon död. Sorgen de känner, går inte att uttrycka med ord. Mamman tycker att världen stannar, det kan inte finnas någon fortsättning efter detta svåra trauma.

P.S. Berättelsen handlar om min lilla dotter, men jag skriver i tredje person, eftersom det känns, som om jag observerat händelsen utifrån. Jag var helt stängd under den här tiden, ibland tror jag att det inte hänt.

Av Vivi-Ann Bryggman 17 nov 2001 10:00