Mitt möte med döden Del 1

Det sterila rummet är fyllt av allvarliga, vitklädda människor. Deras uppmärksamhet är riktad mot en kuvös, vari det ligger ett litet barn. Vid dess ena sida står ett gråtande par hand i hand, helt paralyserade. Alla står helt stilla, andaktsfulla, som om de väntar på något. Det är så tyst, man kan höra en knappnål falla.

Ja. så är den inne, dagen som dessa föräldrar både har
fruktat och kanske förberett sej för i fyra månader. Mamman har allt sedan dottern föddes, helt instinktivt känt att detta liv bara är till låns en kort tid. Mödrar har en otrolig intuitiv förmåga, när det gäller deras barn.

Hon vaknar mitt i natten och känner sej alldeles våt, hon fattar ingenting. Till slut inser hon att det är vattnet som gått. Hennes man vaknar, tillsammans känner de skräcken gripa tag i deras kroppar och hjärtan. Båda två får
nervskakningar. Vad händer nu? Är detta slutet på deras lycka inför detta efterlängtade barn? De har försökt att bli med barn i tretton år.

Kvinnan åker ambulans från förlossningen till regionssjukhuset. Efter två dagar bestämmer sej läkarna att göra kejsarsnitt, för att ta ut barnet. Så nervös har hon aldrig tidigare känt sej, nu handlar det inte bara om henne själv, det gäller deras barn. Kommer det att kunna leva eller är det skadat på något sätt. Tusen tankar rör sej i huvudet.

Förlossningen går bra, hon ligger stilla och väntar på att få höra första skriket. Då kommer ett svagt litet pip, men det verkar vara något problem. Läkarna tar barnet och pappan
med sej ut ur rummet. Efter en stund får mamman veta att flickan har gomspalt samt att hennes tunga vill falla bakåt och täppa till andningsvägarna. Dottern är förd till intensivsvårdsavdelningen och har blivit lagd i respirator.

Ganska snart får mamman åka säng upp till IVA, för att se sin dotter. Vilket spännande ögonblick! Först när hon ser alla apparater och slangar kopplade till sitt barn, önskar hon helst att hon kunde springa därifrån. Det går då inte, hennes ben är forfarande förlamade efter ryggmärgsbedövningen. Föräldrarna tittar i andakt på sitt älskade barn, så söt och pytteliten hon är. Tänk, hon är deras och hon lever. Tack, gode gud! Sedan verkar allt finnas på plats, både armar och ben.

Läkaren upplyser om att de tre första dagarna är kritiska. Flickan andas själv, hjärtat och pulsen arbetar ganska normalt, men respiratorslangen måste sitta kvar. Hur ska de klara dessa kritiska dagar, tre dagar? Vilken tur att de inte har vetskap om så många kritiska dagar, de kommer att få uppleva.

Modern ligger på sitt rum och känner separationsångest,
den river i hela kroppen och i hjärtat. Där på en annan avdelning finns hennes dotter i en plastbur, helt oåtkomlig
för kroppslig närhet. Hon får endast hålla händerna på sitt barn. Hennes stackars flicka känner väl också denna ångest och saknar sin mamma. Mor och barn ska inte åtskiljas, men ibland måste detta ske.

Av Vivi-Ann Bryggman 03 nov 2001 14:09