Se mig, ta mig, älska bara mig!

Vi människor och framförallt min generation tenderar att falla på eget grepp. Med det menar jag den galna och utstressande karriärjakten. Målet med att synas, höras och veta bäst i alla situationer stryper en del av mina vänner till sömns vareviga natt.

Varför är vi så mediakåta, trendryttare, göra-allt-som-andra-inte-gör/gjort? Är det en psykologisk förklaring till fenomenet. Lite uppmärksamhet och kärlek från föräldrarna. Tror knappast det. Det handlar nog mångt och mycket om bekräftelse. Här är jag älska mig och jag är er!

Eller som Jonas Gardell säger det:
TA MIG
Gör vad ni vill med mig, slå mig, älska ihjäl mig. Gör det. Min enda önskan är att ni ska vilja ha mig så
Ta mig
Er helt och hållet, befall mig, tappa kontrollen, äg mig, älska mig, åtrå mig, döda mig
Ta mig
Vad väntar ni på, berör mig, få mig att gråta, se mig som ingen har sett mig förr
Kom till mig och jag skänker er tröst och jag lyssnar så bra. Stanna kvar en liten stund, låt mig tro en kort sekund att det har betydelse att jag finns till.

Kom, kom och ta mig

NU"

Är det hela en fråga om ett vilset men hungrande bekräftelsebehov. Jag tror som vanligt att en massa faktorer spelar in men just bekräftelsen kan man nog kalla fundamentet vars de andra orsakerna kretsar runt.

Jag har själv fastnat med en fot i SE MIG-karusellen. Som skribent, eller vad man nu ska kalla sig, vill man att ens texter ska nå fram. Porr-rubrikerna härinne är klara exempel på Se-mig/ta-mig syndromet.

Ens texter ska kritiseras och ge människor det dom var ämnade att göra. Uppnå syftet, kalla det vad som helst, men jag skriver därför finns jag och visst fan vill jag att mina texter ska gör avtryck. Kanske också intryck.

Frågan är, om man bortser från skrivandet, att jaga denna "berömmelse" eller "ära" ger det något i det långa loppet.

Att göra bort sig i "Grisfarmen" på alla 4 eller att banta med Bollibompa-Lundin på sydkinesiska breddgrader. För att inte nämna "Baren".

Vad håller vi svenskar på med?

Förnedringsteve kallar en del det. Jag säger: "Göra-bort-sig-och-bli-ihågkommen-som-baren-Bertil-TV!"

Är kändisskapet så lockande att gränserna för vägen dit suddas ut?

När jag råkar slå på dumburken, som är ett bra ord för en apparat som överöser en av dumma saker, då blir jag rädd.

När jag ser nioåriga tjejer på stan iklädda nästintill
ingenting för att eftersträva Britney-looken mår jag illa.

Teve och kändiskulturen är smaklös i många fall.

SVT stod för det säkra och kulturella, det anständiga och reko. Robinson är kvällslöpetstoff. Det säger allt om detta program där somliga tagit material från huvudet och satt i brösten. Alla vår Anders Lundin från Bullen som ler filurigt och säger att nu är deltagarna endast 7 och snart blir det sex!!!

Jag är trött på det här. Underhållning i all sin ära men vill vi se wannabepornografi?

Låter jag som en gammal kärring, det va bättre förr, må så vara fallet men när jag får barn ska dom inte identifiera sig med Robinson-Emma eller Baren-Fredde.

Jag vill inte ha en dotter som iklädd string och behå, 9 år gammal skrika "Im a bitch and get used to it!"

Vem vet vad som kommer härnäst. Hört rykten om lustfyllda öar och harem program. Är kontaktannonserna så syfteslösa att man måste dejta på teve och samtidigt bli "känd".

När jag vill träffa nya människor reser jag eller åker buss. Inte fan behöver jag en tropisk ö och en massa anorektiska lekar.

Att bli sedd i dag är synonymt med att göra bort sig offentligt. Så ska det inte vara. Genom skrivandet eller andra konstarter når man sin publik. Inte genom silikon och tajta string i tropiskporrsymfoni!

Idag på bussen samtalade två kollegor sinsemellan:
- Vet du vad som är fel på det här jävla samhället?, utropade den annars muntra och hockeyfrisyrs prydda busschauffören.
- Nej vadå, svarade en högreslig och mustaschprydd kollega.
- Alla krav. Vadå vd och konsult? Jag kör buss och trivs med det. Att köra buss e fanimej bland det bästa som finns!

Samtalet bröts av en dam som fastnat med väskan, men visst har han en poäng. Vem fan vill va vd när man kan köra buss?

Varför ska prestige, image och karriärhysteri ta över vanligt och trivsamt knegande? Busschaufförer, överhuvudtaget, verkar vara ett jordnära släkte, men ett bittert sådant.

Tacka vet jag de kvinnliga och främst invandrartjejer som kör buss. Vilken framtoning och socialkompetens de besitter.

Vad vore vårt "utbrända" och fullständigt galna samhälle utan tyngden?

Den stabila trygga kanske lite tråkiga klossen. Busschaufförerna tillför så mycket mer än dom vill tro. Alla alldagliga 8-5 knegare är fan så mycket mer intressanta än mediakåta slynglar som godtyckligt viker ut sig på teve. Visst vill producenterna få det till att det är svenska folket som representeras. Nåväl det argumentet tänker jag inte ens bemöta.

Antar att det i slut ändan handlar om efterfrågan och utbud. Marknaden och pengarna styr nu även vår fritid. Vem vill umgås i vänskapliganda när man kan se Robinson-Jerker tyna bort eller en Robinson-Birgitta pedagogiskt försöka inpränta liberalfeminism i våra teve-soffor.

Jag vill nog revidera hela begreppet fritid och lägga in en del av tevetittandet under sömn. Då sover jag betydligt bättre i en säng!

Av Jens Larsen 22 okt 2001 13:45