Min dotters hjärta, del 1

Min sambo, Glenn, och jag blev sådär jätteförälskade som man nog bara blir en gång i livet då vi träffades för drygt fyra år sedan. Vi satsade de två första åren på att göra en massa kul. Vi reste och umgicks med vänner och eftersom vi båda är väldigt intresserade av mat och dryck så var vi ute på krogen en hel del.

Tanken på barn kom naturligt. Vi var båda två överens om att det skulle vara kul att bli föräldrar. Jag blev gravid nästan på en gång och jag tyckte att det kändes helt rätt. Sista delen av graviditeten mådde jag som en prinsessa. Jag åt som en mindre flodhäst och gick slutligen upp 22 kilo. Min bebis var beräknad att komma runt den 1 juli. Två veckor innan gjordes ett ultraljud för att titta hur stort barnet var, det konstaterades att hon låg i sätesbjudning och jag bestämde mig för ett planerat kejsarsnitt.

Morgonen den 21 juni åker vi till Karolinska sjukhuset. Vi sitter tysta i bilen, jag tittar ut och det flyger fjärilar i magen, i dag ska jag bli mamma. Glenn kramar min hand jättehårt medan vi traskar upp mot avdelningen.

Jag tittar på klockan. Har de inte bökat tillräckligt länge därinne nu? Då, som en befrielse kände jag något lyftas ur min mage. Tystnad, sen kom skriket, det där underbara skriket. Som i ett slurp kom hon, vår lilla ängel, så rosa, så fin. De lade henne sakta på mitt bröst, framför skärmen som särade på mig och hela operationsteamet. Den här stunden var bara vår, Glenn grät, jag låg bara och tittade helt fascinerad av att vi hade lyckats. Hon hade ögon, öron, tio fingrar, tio tår och en liten söt kropp, otroligt.

När min lilla familj kom upp på BB så var vi alla lite trötta, det hade varit en stark förmiddag så vi var lite omtumlade, men vi njöt. Jag var så rörd över Glenn, han gick inte på marken, han svävade. Jag kommer aldrig att glömma när han gick i korridoren dragandes på vår juvel i den lilla genomskinliga baljan. Jag själv fick bara ligga ner det första dygnet, man måste vara försiktig om operationssåret, men jag kan bara säga att man känner ingen smärta, bara lycka. Den natten sov vi inte mycket. Vi hade fått ett familjerum så vi sköt ihop våra sängar och la vår lilla bebis på en stor kudde emellan oss, sen låg vi bara och tittade. Vi bestämde då att hon skulle heta Elsa, efter min mormor. Elsa vägde 3 600 kilo, hon var 52 centimeter lång och hon tog min tutte med stor iver, allt var perfekt den natten. Vi har nog aldrig varit så lyckliga som vi var de där timmarna.

Morgonen efter kom en barnmorska in och väckte oss väldigt tidigt. Vi fick besked att Elsa skulle på sin första koll av läkare, en rutinkontroll som kallas förstadygnskoll. Klockan tolv. Vi satte oss i korridoren och väntade, vi var cirka tre par som skulle få våra små bebisar besiktade. Läkaren sa att hon var mest var intresserad av att titta på Elsas lilla ben. Hon hade varit svullen på låret då det hade kommit i kläm i magen så hon böjde och bände och konstaterade slutligen att det var ingen fara med den saken. Efter diverse rutinböjningar sa hon att hon hörde ett kraftigt blåsljud på hjärtat och att hon ville att en kardiolog, en hjärtspecialist, skulle titta på saken.

Jag bara kände hur illamåendet steg och att jag måste sätta mig ner. "Vadå? Vad menar hon?" Hon sa till oss att det inte alls behövde vara något allvarligt men att man måste titta med ultraljud vad det beror på, orsakerna kan vara många, lugnade hon oss. Det kändes lite konstigt när vi kom tillbaka till vårt rum, men jag kände ändå ett lugn på grund av att jag själv är född med ett blåsljud på hjärtat, och det har ju visat sig vara ofarligt.

Barnmorskan Carina kom in och sade att vi fått tid hos barnkardiologen på Astrid Lindgren klockan ett och att hon skulle följa oss dit. Promenaden dit tog 15 minuter och jag minns att vi skrattade och sade att vi måste skynda oss. Jag hade ju mitt möte med mamma som skulle få se Elsa för första gången strax efter lunch.

Det som nu sker är något av en dimma, jag minns ett litet mottagningsrum där en stor jätteapparat syns, min bebis läggs upp på en mjuk kudde med en värmelampa upptill. Taklampan släcks och persienner dras ner och det är ett kusligt svagt rött sken från värmelampan. Förutom Glenn och jag själv är det en läkare och en sjuksyster i rummet. Läkaren börjar med att säga att "det är säkert ingen fara men vi måste kontrollera, ofta växer sådant här bort".

Apparaten går i gång och det låter med ett svagt surr, förutom det är allt tyst. Det är nog den här tystnaden som får mig att efter cirka 20 minuter förstå att det är något mer allvarligt än "att det växer nog bort". Panikslagen vänder jag mig mot Glenn, med ett förvridet ansikte, hjälp. Han går fram till doktorn och försöker fråga lite, läkaren svarar inte. Då förstår vi att något är helt galet här. Glenn försöker få information igen, läkaren säger åter att vi måste lugna oss. "Jag behöver 20 minuter till för att få all information angående er dotters tillstånd." Vid det här laget är jag helt panikslagen. Jag slår, sparkar och skriker om vart annat. Glenn blir bara blekare och blekare, gode gud om det finns någon, tänker jag, hjälp oss.

Strax därefter går sjuksköterskan ut. Hon klarade inte av situationen. Nu är det bara läkaren kvar och han är så professionell och opsykologisk som bara läkare kan vara. Efter 50 minuter tänds taklampan och vi får vår dom.

Elsa har en missbildning på hjärtat. Det heter Tricuspidalisatresi VSD och innebär i stora drag att hon saknar en hjärtklaff i höger kammare. Jag är alldeles iskall, allting bara ekar. Vad pratar han om? Varför lyssnar Glenn på det här? Jag sitter på en stol med min Elsa i famnen, tittar ner i golvet och försöker förstå, men allt som sägs känns som ett stort vakuum. Nu får äntligen vår barnmorska komma in i rummet. Hon lägger armen om mig och klappar Elsa på huvudet, jag märker att hon är tagen. Vad ska hon säga?

Helt plötsligt far en annan tanke genom mitt huvud. På föräldrautbildningen så sa faktiskt barnmorskan att i Sverige föds det flest friska barn i världen och att i den stora salen som vi satt i var det bara en procent som skulle få ett sjukt barn. Den personen skulle visa sig vara jag.

Glenn är helt förvirrad. Jag säger att min mamma nog irrar runt på sjukhuset och undrar var vi är. Han går för att hämta henne och Carina går med honom. Det är nog tur det, Glenn är inte vid sina sinnens fulla bruk. Jag sitter kvar som förlamad och bara stirrar på doktorn. Han inser att jag befinner mig i svår chock, han lägger till med en mer ödmjuk sida. Han frågar om jag har några frågor. Ja, tänkte jag, ungefär 500 stycken men just nu kan jag inte ens prata. Han berättar att vi ska läggas in på barnsjukhuset direkt och att vi ska få ett eget rum på hjärtavdelningen. Klockan tre ska vi träffas igen med en annan läkare och gå igenom vad som ska ske.

Fortsättning i del 2 och 3.

Av Anette Roman 11 okt 2001 16:05